fågla i rörelse 27 september

Sep27

Tänk alla skarpa fågelbilder jag lagt ut på min blogg, så många bilder jag slängt som inte varit bra. Törs inte tänka på hur det varit innan den digitala världen kom med den mycket lägre ”filmkostnaden”. Att fånga dessa snabba småfåglar i rörelse är nog bland det svåraste som finns i min fotovärld, jag har jobbat med porträtt, svårt men det gick att styra upp, barnfotografering svårt där gäller det verkligen att fånga ögonblicket. Min långa tid som fotograf på sjukhus där gällde det att vara snabb och nästan ” osynlig”.
Här kommer fyra bilder på olika fåglar det blir till en frågesport med ett avslutande facit, få se hur många rätt du får. Lycka till.

Facit;
bild 1 Större hackspett
bild 2 Nötväcka
bild 3 bofink
bild 4 bergfink
så är det inte lätt med småfåglar i rörelse.

Nötskrika 26 september

Sep26

Så nu har även skogens fågel kommit fram till matningen, ser ofta nötskrikan när vi är i skogarna under sommaren. En skygg fågel som genast drar iväg när vi rör oss. I slutet av september brukar de komma fram till vår matning just nu så är det fyra som förser sig, med jordnötter men även solrosfrön.

Nötskrikans latinska namn Garrulus glandarius – vilket betyder, sladdrande, ätandes ollon.

Nötskrika leve i alla typer av skog, men trivs bäst i äldre blandskog, framför allt med inslag av ek, eftersom ekollon är en viktig vinterföda. Nötskrikan förekommer allmänt till tämligen allmänt från Skåne till södra Lappland och södra Norrbotten. I de inre delarna av norra Norrland är dock arten ovanlig.

Födan består av ekollon, bär, insekter, smågnagare, fågelägg och daggmaskar.

Boet är vanligen beläget på några meters höjd intill stammen i en gran. Båda könen bygger boet av tunna kvistar, invändigt fodrat med rottrådar

Kring sekelskiftet förekom Nötskrikan upp till mellersta Värmland, centrala Dalarna och längs Norrlandskusten upp till södra Norrbotten. På 1900-talet har arten därefter gradvis expanderat norr- och västerut in i skogslandskapet och numera uppskattas den svenska populationen till 200.000 – 400.000 par. De flesta individer är stannfåglar, men ungefär vart femte år brukar Nötskrikan lämna landet i stora mängder med destination Danmark. Dessa masssutvandringar sammanfaller enligt studier med dåliga ek- och bokollonår.

Nötskrikan har i gamla tider ansetts både som en oturs- och lyckofågel. I Ljusdal kallar man fågeln för potatisskrika. Då man ser den, är man övertygad om att man ska få tur. Å andra sidan trodde man i 1700-talets Småland att om Nötskrikan under vintern kom fram till husen, blev det blidväder. Därför kallades den i Växjötraken också för blidkråka

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

Svartmes 25 september

Sep25

När jag sitter i mitt gömsle för att fotografera småfåglar så brukar jag fundera vilken som är svårast att fånga på bild. Talltitan är en snabb rackare liksom blåmes och talgoxe, men svårast är nog svartmesen. Den kommer snabbt in mot fröautomaten och försvinner blixtsnabbt iväg med ett frö.

Svartmesens latinska namn Parus ater – vilket betyder, svart mes. Namnet nämns första gången 1728 men är säkert äldre än så. ”Svart-” syftar säkert på artens svarta hjässa och haklapp. Inget annat namn har veterligen använts.

Finns i så gott som hela landet utom i de allra nordligaste delarna, lever i huvudsak av granfrön men äter även spindlar och insekter. Hålhäckare som föredrar ren barrskog även om den på Gotland även häckar i lövskogar.

Svartmesen är vår minsta mes och är i Sverige en ganska allmän häckfågel. I huvudsak är den knuten till barrskog och mest trivs den i mer eller mindre rena granbestånd.

Svartmesen lever i stor utsträckning av granfrön, även om den också tar insekter, spindlar och andra smådjur. Liksom så många andra fåglar som har granfrön som huvudföda, blir svartmesen beroende av granens frösättning. Dåliga kottår kan den uppträda i väldiga flockar som drar söderut i jakten på föda. En stor del av svartmesarna stannar emellertid kvar i närheten av sin häckningslokal även under vintern och stryker då omkring i flockar med andra mesar. Dessa mesflockar söker emellertid inte sin föda helt på en slump. Flera mesar lägger upp förråd inför vintern. De börjar tidigt under sommaren att stoppa undan överskottsföda i barkspringor, mellan barr och i andra skrymslen på träden. Mesarnas hamstring skiljer sig från exempelvis nötskrikans genom att en och samma individ sällan torde återfinna just det förråd som han lagt upp. I stället så gömmer alla individer av en art sina förråd på för arten karaktäristiska delar av träden, nämligen desamma som de främst utnyttjar för näringssök. På så sätt får alla individer av arten som söker föda i den aktuella skogen att ha glädje av de upplagda förråden. Denna kollektiva hamstring är naturligtvis en utomordentlig anpassning till de hårda villkor som kan råda under vintrarna för små mesar.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

Bergfink 24 september

Sep24

Så äntligen har dom kommit hit, bergfinkarna som kommer med höstens färger och gråväder. Bergfinkarna brukar komma i ganska stort antal till vår matning, några veckor innan vi lämnar för vår flytt söder ut. Den påminner om bofinken men har lite starkare färger framför allt så här års.

Svårt att räkna, de flesta äter från marken vilket gör det svårt att få ett exakt antal men troligtvis mellan 25-30 exemplar har vi just nu.

Bergfinkens latinska namnet är Fringilla montifringilla – Fringilla betyder fink och mons betyder berg, vilket blir finken som finns i bergen.

Bergfinken häckar i Norrlands björkskogar och videsnår. Lever på bär, frön och insektslarver

Boet byggs i barrträd eller lövträd, oftast på 1,5 till 5 meters höjd.

Namnet användes första gången 1817 och är direkt översättning av latinet. Detta namnet i sin tur är inspirerat av artens förekomst i fjällvärlden. Arten har även kallats norrkvint och luleåsiska.

Bergfinken kan variera kraftigt i antal år från år vilket gör det svårt att säga något säkert om artens populationsutveckling under 1900-talet. Däremot står det helt klart att bergfinken har förskjutit sitt utbredningsområde söderut. I början av 1900-talet förekom arten bara i de övre delarna av skogslandet i Dalarna. Under 1950-talet inleddes en markant expansion av utbredningsområdet söderut. Efter en kraftig invasion våren 1964 häckade bergfinkar i så gott som hela Dalarna. Det svenska beståndet är uppskattat till 500.000 till 2.000.000 par.

Bergfinken tillhör de fåglarna som inte ruggar fram sin sommardräkt, utan det är vinterskruden som slits ner. Ju närmare tiden kommer för häckning ju mer har den slitit fram sin praktdräkt, så när bergfinken återkommer till sina häckningskvarter under mars, april och maj, så är den äldre vinterdräkten helt nersliten. Den slår sig ned såväl i barrskog som blandskog och lövskog. Högre upp i fjällvärlden finner man den i björkregionen. Biotopsvalet är mycket likt bofinkens och det kan vara så att de två arterna konkurrerar med varandra där de häckar tillsammans.
I september och fram till i november ser man bergfinkar i separata flockar eller blandade med bofinkar på flyttning åt sydväst till västra Europa. En hel del bergfinkar övervintrar i södra och ibland även i mellersta Sverige. Vissa år är arten märkvärdigt sparsam på flyttning över Sydsverige medan man andra år noterat enorma förekomster under vintern i Skånes bokskogar. På en enda nattplats i Skåne vintern 1915 – 1916 flera miljoner exemplar, och deras dagliga konsumtion av bokollon uppskattades till mellan 6 till 7 ton.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

Aspviken 23 september

Sep23

SMHI lovade ett högtryck med sol och lite mer värme, det skulle komma in från öster. Något jag verkligen såg fram emot, fortsätta höststäda innan vi återvänder till Vallentuna. Som så många gånger denna sommar ”gissade” metrologerna fel, det blev en grå, grå och blöt dag.

Regndropparna skapade naturens enastående diamanter som tillsammans med höstens färger ger oss mycket att njuta av.

Det gäller bara att ta sig ut koppla ”macroseendet” så finns pärlorna där.

Tjäder tupp 20 september

Sep20

Under eftermiddagen åkte vi runt på skogsbilvägarna, en av våra underbara sysselsättningar. Denna färd blev ovanligt spännande då vi på en av vägarna stötte på en björn, årets första för vår del. Det går väldigt fort den sprang iväg en bit på vägen, tog höger ner i ett dike kom tillbaka för att nyfiket titta på oss där vi satt i bilen. Öppnade bildörren för att kunna få bilder men då stack den snabbt undan in i skogen. Efter bara några hundra meter stod där en tjusig tjädertupp mitt i vägen, den hade inte lika bråttom att fly från oss.

Till slut tyckte den nog att vi kom för nära lyfte och drog iväg över ett hygge.

Drömmen är naturligtvis att kunna få bilder när den kommer emot, men ibland får jag nöja mig med de här bortflyende bilderna.

Björnen kommer att finnas på näthinnan när det blir dags att sova i kväll. Nästa gång hoppas jag hinna få bilder på en stilig brunbjörn.

Fluga 22 augusti

Sep19

Spännande att följa de små i naturen, att se hur skickligt de tar sig fram.

En vanlig fluga kan vara nog så irriterande när det surrar runt huvudet när jag ska sova, men också väldigt charmig när den håller sig i naturen.

Svårt att förstå hur den klarar att ta sig fram, en riktig lindansare upp och ner, häftigt.

Humlor 18 september

Sep18

Två av sommarens humlor som har landat i våra blommor. Svårt arta humlor finns många med väldigt små skillnader, jag har här försökt att artbestämma två arter och hoppas att det är rätt.

Ängshumla (Bombus pratorum) är en insekt i överfamiljen bin

Humlor jobbar hela dagarna, kryper in så att de nästan försvinner in i maten.

Ängssnylthumla (Bombus sylvestris) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea) som tillhör undersläktet snylthumlor

Nu mitten av september i Hälsingland har kylan dragit in så är säsongen över, ser eller hör inga humlor längre.

Blandad ”natur” komplott 17 september

Sep17

Höstens första bergfink har anlänt till matningen, snart hoppas jag på att flera hittar hit. Det brukar komma ett tiotal hit under hösten.

Det börja bli ont om insekter, getingarna blir slöa letar efter ställen för vintervilan. De fåtal flugor som syns och hörs verkar också de slöa och söker sig till platser där solen värmen en del.

Grönfinkarna förser sig med solrosfrön, äter mest hela dagarna.

En hare som satt alldeles stilla, tror den försökte spela stubbe.

Det har varit ovanligt gott om skogsfågel denna sommar både tjäder och orre har jag sett fler av än tidigare.

Sparvhök 16 september

Sep16

Sparvhöken som jag tidigare fotograferat och lagt ut på bloggen har till och från besökt matningen, vilket inte uppskattads av alla småfåglar. I torsdags kunde jag återigen fånga den på bild.

Det kändes konstigt att den inte var rädd, jag kunde öppna fönstret börja smattra av exponeringar på bara 4-5 meter. Den verkade inte bekymrad över att jag var så nära, trevligt för mig som fick fina närbilder, men det kändes fel på något sätt. Tidigare år när vi har haft besök av sparvhök har de varit väldigt skygga har då inte fått några bilder.

Dagen efter i fredags när jag kom ut på morgonen låg sparhöken död ute på gräsmattan.

Vad kan ha hänt? Hade inte hört någon duns mot fönsterrutan eller några andra ljud. Efter mycket grubblande tror jag att den var sjuk på något viss, hela beteendet med att inte vara rädd inte ens reagera på mig och min kamera.

Eftersom det är en rovfågel så ringde jag till Länstyrelsen i Gävleborg för att höra om sparvhöken tillhörde Statens vilt, då finns det regler hur det ska hanteras. Så var inte fallet med sparvhökar.

Natrurhistoriska Riksmuseet skriver på sin hemsida, ett antal däggdjurs- och fågelarter med särskilt högt naturvärde ingår i Statens vilt. Då döda djur eller döda fåglar tillhörande Statens vilt påträffas i naturen, skall detta rapporteras eller lämnas in till polisen för transport till Naturhistoriska Riksmuseet.