Natt och dag 19 juni

Hans-Georg Wallentinus har gett mig följande information om växten natt och dag, eller svensk soldat som den ofta kallas.

Det syftar på karolinernas uniformer som var blå och gula. Namnet ”natt och dag” kommer sig av att den adliga ätten Natt och dag har gult och blått i sin sköld.
Ett mer neutralt namn på arten är väl lundkovall. Den är östlig i Sverige och är vanligast i östra delen av Uppland, gärna där det är lite mer kalk i marken än det normala.
Som kuriositet: den blå färgen i karolineruniformen kom från växten vejde, som växer längs Östersjökusten. Det är den enda svenska växt som ger blå färg.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Strimlus 18 juni

Strimlus, Graphosoma lineatum det latinska namnet, det är ingen lus utan tillhör familjen bärfisar i ordningen halvvingar, skinnbagge. Strimlusen är Södermanlands landskapsinsekt. Den ca 7 millimeter bred och 10-12 millimeter bred, strimlusen finns numera i stora delar av sydöstra och södra Sverige som utgör nordgränsen för artens utbredning i Europa.

Strimlössen övervintrar som adulter i markskiktet och brukar visa sig på näringsväxterna i början av juni månad. Efter parningen, som ofta är en utdragen process under många timmar, och äggläggning dör så småningom de vuxna djuren. Som alla skinnbaggar har de ofullständig förvandling, vilket innebär att puppstadium saknas. Äggen kläcks och de små nymferna, som liknar de vuxna djuren, ömsar successivt skinn. Efter fem sådana tillväxtstadier utgör de en ny sensommarpopulation av adulta djur. Nymferna är brunaktiga med gula teckningar och djuren blir även i sitt avslutande vuxenstadium litet brunare än den klart svartröda teckningen hos försommarpopulationen. Strimlössens klara teckning i rött och svart under försommaren utgör en signal till fåglar och andra insektsätare att strimlusen är giftig och inte bör ätas. Även för oss människor upplevs den som illaluktande, och strimlusen hör till den grupp skinnbaggar som i vardagligt tal brukar kallas för ”bärfisar”, familjen Pentatomidae.

Strimlössen är lättast att upptäcka då solen skiner. Vid mulet väder kryper de oftast ner mot markskiktet. De kan vid lämplig väderlek ta till vingarna och uppsöka nya lokaler. Varma somrar med många soltimmar innebär att strimlössen är fullvuxna i början av augusti. Kalla och regniga somrar kan slå ut delar av populationen, som aldrig hinner nå sitt vuxenstadium.

Fakta Wikipedia

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Blåmes 17 juni

Ur ett minimalt hål i det gamla trädet flög en blåmes snabbt iväg vilket gjorde att jag stannade för att se om det verkligen kunde vara ett bo.

Redan efter någon minut kom en tillbaka med en stor larv i näbben.

Ett skrovmål till ungarna, innehållande mycket näring och protein.

Trångt men det gick bra att komma in, undrar hur det får plats med ungar i det som verkar ett så litet bo. Det måste ändå vara gott om plats med tanke på att blåmesar kan få flera ungar.

In med mat ut med ”bajspåsar” set måste hållas rent även i ett fågelbo.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Blåbärslundmätare

I går 7 juni var jag på fjärilsjakt, många av våra dagfjärilar har börjat flyga. Aurorafjärilen flyger nu, men med den starka sydvästliga vind som rådde så blev det inga fjärilsbilder ute på ängarna. Tog mig in i skogen i lä för vinden hörde fågelsång och de första liljekonvaljerna började komma med blommor. Då någonstans i ögonvrån såg jag något som liksom dallrade till i luften och landade på ett blad.

Konstaterade snabb att det inte var en dagfjäril, den satt snällt på sitt löv, jag kunde i lugn o ro byta objektiv vilket inte är vanligt när det gäller fjärilar som flyger från blomma till blomma i ett rasande tempo.

Efter några bilder konstaterade jag att detta måste vara en mätare av något slag. Tack vare sociala medier där jag la ut en bild kom snabbt svaret det är en blåbärslundmätare.

På Wikipedia står det inte så mycket men det är en fjärilsart som beskrevs av Carl von Linné 1758 och att den ingår i släktet Jodis och familjen mätare. Latinska namnet är Joodis putata och att arten är reproducerande i Sverige.

Blåbärlundmätaren var en ny art för mig, det är så fantastiskt att någon timme ute i skogen ger nya kunskaper, så mycket livskvalitet och njutning.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

Knölsvan 10 mars.

Knölsvan som speglar sig?

Nej så är inte fallet, den letar efter föda.

Någon mat verkar finnas där.

Skönt att ha lång hals.

Oj där var det djupt.

Det blev lite matnyttigt.

Känns lite märkligt att det kan finnas så mycket näring, att det räcker till en så stor fågel i växterna nere på sjöbotten.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©

 

 

Riddarholmskyrkan 28 februari.

Oj vad är det som sker? Har han naturfotografen börjat ägna sig åt gamla kyrkor, lite långt från de vanliga motiven.

Nej ingen fara, där någonstans utefter Riddarholmskyrkans vägg sitter en tornfalk och solar sig, obekymrad om staden myller och höga ljudnivå.

Kära hustrun hade snappat upp att det skulle finnas en tornfalk där, vi kunde åka miljömässigt med kollektivtrafiken för att kontrollera om uppgiften stämde. Visst ganska omgående hittade vi den, avslöjad av den vita spillningen.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Knölsvan på nattgammal is, 25 februari

Den nattgamla isen håller för vår största och tyngsta svan.

En fjolårsunge med den vajande gången.

Ordentligt ”dubbade” fötter är ett måste när den bestämmer sig för att springa igång för att lyfta.

Det finns fortfarande lite öppet vatten där det låg både knölsvanar och sångsvanar tillsammans. Det var dit det här exemplaret flög i väg till.

I kväll kommer det en del snö och det är några minusgrader, antagligen lägger sig hela Angarnssjöängen.

Än så länge samsas svanarna, lite senare blir det mer revirtänk och då jagas knölsvanarna bort, Angarnssjöängen bruka kunna ha två par häckande sångsvanar varje sommar.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Hökuggla 11 februari

Jag är väl medveten om att mitt förra inlägg var om en Hökuggla, men jag blir så glad i hela kroppen av blicken den ger mig vid varje tillfälle.

Jag hoppas att det är fler än jag som kan njuta av dessa bilder.

Hökugglan har nu varit stationär i snart tre veckor, den hittar sannolikt väldigt lätt byte är omkring, lättare än vanligt när det inte finns snö. I dag satt den väldigt stilla i en ganska kall vind.

Den burrade upp sig, gömde huvudet eller rättare sagt så höll den på med fjäderputsning.

Den hade naturligtvis full koll på mig och de andra skådarna som fanns på plats i dag. Verkade inte bry sig om uppståndelsen.

©© Roffe Andersson©©

Hökuggla Brottby, 3 februari

Den här hökugglan har rapporterats under en veckas tid, jag brukar inte dra men det här är nära vår bostad. Behövde inte be kära hustrun att följa med hon tvekade inte ett ögonblick.

Vi frågade en person, känd skådare som vänligen berättade var hökugglan brukade hålla till. Vi parkerade bilen, fick snabbt kontakt med en annan kikarförsedd man som naturligtvis var ute i samma ärende. Vi såg snabbt var dungen som hökugglan brukade hålla till i låg, gick runt på spaning, plötsligt såg vi den lyfta och landa på marken. Ganska snabbt lyfte den flög in i dungen med sitt byte.

En vattensork trodde jag den var så stor, men någon har påpekad att det är en skogsmus, större med den långa svansen.

Ugglan flyttade sig ett par gånger men verkade väldigt obekymrad över att vi smattrade på med våra kameror.

Jag ”smög” runt för att få lite bättre vinkel, precis lagom för se hur den så smått började äta på bytet.

Kunde konstatera att bytet var stort inte någon liten mus.

Ugglan höll hela tiden koll på vad som eventuellt kunde komma, huvudet gick åt olika håll, ett viktigt sätt när ögonen sitter riktade framåt.

Det blev en minnesvärd stund tillsammans och en fotografiskt givande tur, inte alltid när vi åker på rapporter att individen behagar vara på plats. Den här gången blev det väldigt lyckat.

 

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Björktrast 15 januari


Det är fortfarande ovanligt gott om rönnbär till många fåglars stora glädje, björktrastarna äter sig mätta. Björktrasten är vår vanligaste trast och häckar i stort antal i hela landet.

På många håll har björktrasten förknippats med vinter. Att den kallats snowbird i England är inte så underligt då den i stora delar av Storbritannien bara förekommer vintertid. Men även i Sverige finns denna koppling i exempelvis det äldre namnet snöskata.
”När snöskatan kommer till gårds, blir det snart snö”.

Björktrasten föredrar daggmask men livnär sig även på många andra sorters smådjur, till exempel insekter och spindlar. På hösten och vintern livnär de sig företrädesvis av rönnbär, enbär, lingon, fallfrukt och dylikt.



Det är gott om namn på björktrasten, snöskata och björkskata används av många än idag.

I vissa områden i Norrland kallas den än idag för skvakatrast, och på flera finlandssvenska orter är den känd som skitutrast. Andra äldre namn är björkdrossel, i Skåne berkedrösla, på Gotland gäddtrast, i Hälsingland vörtrost, i Norrland grantrost eller fjeldtrost.

En vanlig fågel som jag ser året runt, men liksom många vanliga fåglar så är den väldigt vacker när man stannar upp och tittat noggrant.

fakta Wikipedia

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©