Brynkrabbspindel Aspviken 24 juni

Jun28

Spindlar tycker jag är väldigt svåra att artbestämma, har inte hittat någon bra bok om våra svenska spindlar. Här har jag fått hjälp från facebookgruppen spindelnätet där finns många som kan mycket om just spindlar.

Det här exemplaret kröp som framgår av bilderna omkring på prästkragarna som vi omsorgsfullt sparad som två öar på gräsmattan.

Lite information har jag hittat, brynkrabbspindel heter på latin Xysticus audax och är en spindelart som ingår i släktet Xysticus och familjen krabbspindlar.

Arten är reproducerande i Sverige. Detta är allt jag hittar i textväg, så bilderna får tala mera denna gång.

Humlebagge Aspviken 21 juni

Jun25

Om jag skulle få vara en skalbagge, skulle jag välja humlebaggen Trichius fasciatus. Humlebaggen är en riktig livsnjutare. Den kan sitta i en och samma blomma i flera dagar och bara äta pollen. Den humlelika utstyrseln med gulsvarta täckvingar och tät kroppsbehåring, skrämmer bort potentiella fiender. Så varför bekymra sig? Detta hämtat från Artsidan

Kan hålla med om det, har sparat ett område på gräsmattan med prästkragar, under en solig dag med lite vind satt humlebaggen kvar helt obekymrad om en närgången fotograf.

Humlebagge är en insekt tillhörande skalbaggfamiljen bladhorningar. Ses ofta på blommor där den äter pollen.

Som larv lever den i murket trä, gärna björk. I Sverige betecknas arten som livskraftig och reproducerande.

Aspglansbagge, Aspviken 20 juni

Jun24

På en av mina promenader efter en skogsbilväg bort mot ett ställe där vi för några år sedan haft en häckning av lärkfalk, ville kolla om den möjligtvis hittat dit även i år.

Gick sakta tittade naturligtvis även ner i dikesrenarna efter något spännande att sätta macro objektivet på. Oj, oj flera nyckelpigor kröp omkring på grönskande blad, lycka det är svårt att hitta nyckelpigor i den här del av landet.

Väl hemma började jag googla, den här hade inga prickar vilket gjorde det lätt att hitta information, men då framgick med stor tydlighet att detta inte tillhör familjen nyckelpigor.

Detta är en skalbagge, en Aspglansbagge, (Chrysomelia populi) som beskrevs av Carl von Linné 1758. Aspglansbagge ingår i släktet Chrysomeia och familjen bladbaggar.

Arten är reproducerande i Sverige. Detta är den ända informationen jag hittar på nätet om aspglansbaggen. Underbart att det hela tiden finns nya saker att lära och nya att sätta Sigma 105 2:8 macro objektivet på.

Gurkspindel 20 juni

Jun22

Gurkspindel (Araniella cucurbitina) det finns inte mycket information på nätet att hämta om denna lilla men ack så spektakulära spindel.

Den är ganska vanlig, 4-7 millimeter och påträffas juni-september. Spindeln på bilderna är en hona.

Det här exemplaret hittade min uppmärksamma hustru på trappen till huset, den blev snabbt infångad och fotograferad. Efter en stunds fotograferande släpptes den tillbaka på samma plats och försvann snabbt ner under trappen.

Tallbock Aspviken 14 juni

Jun14

Tallbock en långhorning med påfallande lång antenner, väl kamouflerade när den kryper fram på en trädstam.

Det här exemplaret hittade hustrun med sin skarpa blick på trappan, hon ropade genast på mig så att jag fick chansen att föreviga den.

Hämtade ett gammalt vedträd, där fick tallbocken krypa omkring under den korta stund då jag fotograferade den på nära håll, den släpptes tillbaka på samma ställe där jag tog den, försvann snabbt under trappen.

Tallbocken är i Sverige från Dalarna och norrut en allmän art som ofta träffas på i barrskogar i början av juli. I skogar söder om Dalarna är den mindre allmän men förekommer ändå i brukade skogar.

Enligt Nationalnyckeln beskrivs tallbocken (monochamus sutor) som en svart cylindrisk långhorning med en längd 15-25 mm. Antennerna är hos hannen omkring dubbelt så långa som kroppen.

Larven av tallbock lever under bark på nyligen döda tallar och granar, samt på inplanterade exotiska barrträd. Både stående och liggande träd utnyttjas av larverna. Brända barrträd tycks ha en speciell attraktion på honor som ofta lägger ägg i dem.

Det är så fascinerande varje gång jag får tillfälle att på nära håll studera insekter som finns i omgivningen, jag har sagt det förr det gäller att vara nyfiken och leta så finns det väldigt många arter.

Vanlig snytbagge, Aspviken 10 juni

Jun13

Hittade denna på trappen till utedasset, den är ungefär 10-13 millimeter, det är först i närbild som det går att se mönstret och det lite skräckinjagande utseendet.

Det latinska namnet Hylobius abietis, den är en skalbagge som tillhör familjen vivlar (Curculionidae). Vuxna snytbaggar kan hittas året om även om dessa vanligtvis övervintrar under vintermånaderna. De som är redo att reproducera sig söker sig till områden med stubbar av barrträd i vilka ett ägg om gången läggs (en till två gånger om dagen) under marken invid tjocka rötter eller i närheten av dessa. De kan med stor precision genom luktsinnet hitta platser att gräva ner sig i, parningen sker vanligtvis i marken.

Snyltbaggen betraktas av skogsindustrin som en skadeinsekt då deras levnadsätt orsakar omfattande skador på nyplanterad skog. Skadorna uppkommer främst då de nykläckta snytbaggarna på hösten gör ett så kallade näringsgnag innan de blir utfärgade och könsmogna. Totalt görs tre gnag per år, vår, sommar och höst.

Grönhjon 8 juni

Jun9

Ni som följd min blogg, känner igen att det så här års ofta blir inlägg med olika småkryp som jag hittar på vår skogstomt i Hälsingland.

Enligt Nationalnyckeln är detta ett grönhjon (Callidium aeneum) beskrivet enligt följande. En påfallande bred och platt, grön långhorning med en ovanlig, nätliknande skulptur på täckvingarna. Larverna lever under barken på grova döda grenar som sitter kvar på levande granar. Arten förekommer i nästan hela Sverige. Längd 9-15 mm.

Grönhjon förekommer knappast i den rationellt skötta granskogen (kulturskogen) eftersom grenarna där är för klena. Den hittas främst i gamla granar som lämnats i öppna områden, t.ex. i åkerbryn, i kanten mot myrar och mot hällmarker.

Denna typ av träd blir allt sällsyntare i landskapet och arten minskar därför på de flesta ställen, med undantag för vissa områden i den fjällnära skogen. Det här exemplaret hittade jag krypande bland ljungen.

Tistelfjäril 2 juni

Jun3

Så äntligen lite sol och något varmare, vilket gynnar fjärilarna som det hittills varit så ont om. Har i år sparat ett område med maskrosor där flög nu 7 tistelfjärilar mellan de vackert gula blommorna, kunde riktigt se hur de njöt av att det blivit lite varmare och att vinden lagt sig. Det fanns mycket föda i varje blomma som de sög i sig. Otroligt men tistelfjärilarna är ”flyttfjärilar ” som flyttar hit från Nordafrika vilket känns som en väldigt lång flygtur.

Enligt jordbruksverkets hemsida överlever inte tistelfjärilen den svenska vintern. Den klarar inte ens av vintern i Sydeuropa utan de vi ser i Sverige har sitt ursprung i Nordafrika, vissa år kommer även immigranter från Centralasien. Tistelfjärilen är en av få fjärilsarter som observerats på Svalbard, för att flyga dit krävs att de korsar 100 mil öppet hav. Arten är en kosmopolit som finns över hela världen förutom i Sydamerika och på Antarktis.

Antalet tistelfjärilar i Sverige varierar mycket mellan olika år, inte minst beroende på att fjärilarna behöver varma medvindar för att kunna ta sig hit. Tistelfjärilen är en stark och snabb flygare och kan ses i alla typer av öppna, blomrika miljöer, inklusive kalfjället och isolerade skärgårdsöar. Särskilt väl trivs den där det finns inslag av torra och varma platser som berghällar, sandblottor och stenrösen. De år som tistelfjärilen har lyckats med fortplantningen i Sverige är den vanlig under sensommaren i fjärilsrabatter i parker och trädgårdar. Blommande lusernfält lockar också till sig tistelfjärilar på jakt efter nektar under sensommaren.

Tistelfjärilen har, till skillnad från våra inhemska fjärilar, ingen längre sammanhållen period utan födointag (diapaus). Det innebär att arten inte kan övervintra i Sverige. De år som tistelfjärilar flyger in till Sverige i stora antal har det varit gynnsamma vinterregn i Nordafrika eller Mellanöstern där de normalt förekommer. Vinterregnen har gynnat larvens värdväxter, främst olika tistlar. Resultatet blir en stor mängd tistelfjärilar som sprider sig norrut över Europa under våren.

De tistelfjärilar som kommer till Sverige på våren, vanligen i maj eller juni, parar sig och lägger ägg på olika svenska tistelarter, ibland även på gråbo eller stockrosor. Utvecklingen från ägg till färdig fjäril tar ungefär två månader. De år med kraftig inflygning i maj och juni, som följs av varma och lagom torra somrar blir det många tistelfjärilar under sensommar och tidig höst. Märkligt nog verkar det inte som om de flyttar tillbaka till Nordafrika på hösten utan
de flesta dör här.

All fakta hämtat från Jordbruksverket