Riddarholmskyrkan 28 februari.

Oj vad är det som sker? Har han naturfotografen börjat ägna sig åt gamla kyrkor, lite långt från de vanliga motiven.

Nej ingen fara, där någonstans utefter Riddarholmskyrkans vägg sitter en tornfalk och solar sig, obekymrad om staden myller och höga ljudnivå.

Kära hustrun hade snappat upp att det skulle finnas en tornfalk där, vi kunde åka miljömässigt med kollektivtrafiken för att kontrollera om uppgiften stämde. Visst ganska omgående hittade vi den, avslöjad av den vita spillningen.

Knölsvan på nattgammal is, 25 februari

Feb25

Den nattgamla isen håller för vår största och tyngsta svan.

En fjolårsunge med den vajande gången.

Ordentligt ”dubbade” fötter är ett måste när den bestämmer sig för att springa igång för att lyfta.

Det finns fortfarande lite öppet vatten där det låg både knölsvanar och sångsvanar tillsammans. Det var dit det här exemplaret flög i väg till.

I kväll kommer det en del snö och det är några minusgrader, antagligen lägger sig hela Angarnssjöängen.

Än så länge samsas svanarna, lite senare blir det mer revirtänk och då jagas knölsvanarna bort, Angarnssjöängen bruka kunna ha två par häckande sångsvanar varje sommar.

Hökuggla 11 februari

Feb11

Jag är väl medveten om att mitt förra inlägg var om en Hökuggla, men jag blir så glad i hela kroppen av blicken den ger mig vid varje tillfälle.

Jag hoppas att det är fler än jag som kan njuta av dessa bilder.

Hökugglan har nu varit stationär i snart tre veckor, den hittar sannolikt väldigt lätt byte är omkring, lättare än vanligt när det inte finns snö. I dag satt den väldigt stilla i en ganska kall vind.

Den burrade upp sig, gömde huvudet eller rättare sagt så höll den på med fjäderputsning.

Den hade naturligtvis full koll på mig och de andra skådarna som fanns på plats i dag. Verkade inte bry sig om uppståndelsen.

©© Roffe Andersson©©

Hökuggla Brottby, 3 februari

Feb4

Den här hökugglan har rapporterats under en veckas tid, jag brukar inte dra men det här är nära vår bostad. Behövde inte be kära hustrun att följa med hon tvekade inte ett ögonblick.

Vi frågade en person, känd skådare som vänligen berättade var hökugglan brukade hålla till. Vi parkerade bilen, fick snabbt kontakt med en annan kikarförsedd man som naturligtvis var ute i samma ärende. Vi såg snabbt var dungen som hökugglan brukade hålla till i låg, gick runt på spaning, plötsligt såg vi den lyfta och landa på marken. Ganska snabbt lyfte den flög in i dungen med sitt byte.

En vattensork trodde jag den var så stor, men någon har påpekad att det är en skogsmus, större med den långa svansen.

Ugglan flyttade sig ett par gånger men verkade väldigt obekymrad över att vi smattrade på med våra kameror.

Jag ”smög” runt för att få lite bättre vinkel, precis lagom för se hur den så smått började äta på bytet.

Kunde konstatera att bytet var stort inte någon liten mus.

Ugglan höll hela tiden koll på vad som eventuellt kunde komma, huvudet gick åt olika håll, ett viktigt sätt när ögonen sitter riktade framåt.

Det blev en minnesvärd stund tillsammans och en fotografiskt givande tur, inte alltid när vi åker på rapporter att individen behagar vara på plats. Den här gången blev det väldigt lyckat.