Hälsingland 12 augusti

Det finns mycket att förundras över i vår natur, spindlarna förmåga att bygga nät för att där fånga föda är bara ett förunderligt sätt.

Uppe vid myren stöter jag ofta på Korsspindeln som ofta bygger sitt nät mellan träden.

Honorna, som är större än hanarna, kan bli upp till 18 mm långa och bakkroppens bredd brukar vara drygt hälften av kroppslängden. Dess grundfärg varierar kraftigt mellan olika individer, från ljust gul eller brunröd till mörkgrå. Korsspindlarna har dock alltid flera vita prickar på bakkroppen som formar ett kors, därav namnet. Den saknar luktsinne och har dålig hörsel.

Korsspindeln är mycket vanlig i Europa och delar av Nordamerika.

Korsspindlarna är kända som skickliga nätbyggare och honorna kan spinna upp till en halv meter stora nät, ofta i trädgårdar eller ute i skogen. I nätet fastnar insekter och korsspindeln förlamar sina byten med gift när de sitter fast i nätet.

Parningsritualen är lång och invecklad, för att hannen ska kunna närma sig honan utan att hon misstar honom för ett byte. Det händer att hannen inte överlever parningen, utan blir dödad och uppäten av honan. Anmärkningsvärt är att honans äggantal ökas efter att hon har ätit upp hanen. Parningen sker oftast i augusti – september. Efter att honan lagt sina ägg dör hon. Äggen kläcks nästföljande vår.

Det är en vanlig uppfattning att korsspindeln är den enda giftiga spindeln i Sverige, men många andra spindlar använder också gift som vapen. Korsspindeln har ett svagare gift än en geting. Den är inte giftig för människan. Ett bett ger en lätt klåda och en svullnad som ett myggstick. Besvären går över inom en timma. Den biter nästan aldrig människor. Nästan alltid är det andra småkryp eller andra orsaker som gör att folk tror att de blivit bitna av spindlar.

Fakta från Wikipedia

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Hälsingland 10 augusti

Som barn kallade vi detta för ormspott har även kallat för gökspott och groddspott.

Inget av det stämmer Spottsrit är små gråbruna , något spräckliga insekter som kvickt hoppar undan i gräset när de blir störda.

det är larven som suger växtsaft och avger från bakändan en vätska, som den blåser upp med luft till ett skum. Skummet bildar skydd för larven mot dess fiender. Petar man försiktigt bort skummet, syns den lilla gulgröna larven.

Vi har i sommar haft ovanligt många Domherrar framme vid matningen, de förser sig med solrosfrön.

Tre Talgoxeungar sitter väl skyddade i väntan på att någon ska komma med mat, trots att de är så stora att de kan hitta föda själva.

Större hackspetten har blivit väldigt orädd under sommaren, lite nyfiken tittar den fram bakom sin favoritträd.

Grönsiskorna har i antal varit flest i sommar, nu med ett stort antal ungar.

Rätt ska vara rätt, i ett tidigare inlägg hade jag beskrivet detta som en Jordsnylthumla, men en uppmärksam läsare har berättat att det är en vanlig Jordhumla, tack för det.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Hälsingland 9 augusti

Det rapporterades via facebook mink från en granne i Aspviken, jag kom dit på förmiddagen behövde bara vänta någon minut så kom den simmandes fram och upp på bryggan.

Tittade nyfiket upp men tog ingen större notis om fotografen som med hög puls stod med kameran för att fotografera sin första mink i frihet.

Minken har en kroppslängd på 30–45 cm lång exklusive svansen på 13–23 cm. Hanen är större än honan; han väger mellan 1–1,5 kg, medan honan vanligtvis väger omkring 0,75 kg. Pälsen är mörkbrun med mörk bottenull och mörka stickelhår. Minken har vidare en vit hakfläck, men inte illerns vita teckningar kring nosen och i ansiktet. Nyss förrymda avelsminkar kan dock se annorlunda ut, men deras avkomma anpassar sig dock snabbt till den vilda populationens utseende.

Den vilda minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och i sankmarker. Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur, samt simfågel främst måsar och änder, speciellt ungar. Vintertid tar den huvudsakligen fisk.

Minkens parningstid infaller i februari till april. Dräktighetstiden är 28 dagar, men minken har fördröjd fosterutveckling, så de 4 till 6 ungarna föds efter 40 till 75 dagar. Ögonen öppnas efter en månad, och de blir avvanda efter knappt två. De lämnar modern efter ungefär 4 månader, på hösten, och blir könsmogna vid ungefär 1 års ålder. Vilda djur blir sällan äldre än 4 år.

Fakta från Wikipedia.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Hälsingland 8 augusti

Efter en sommar där vi har kunnat följa en Smålomsfamilj, så åker vi runt för att leta fler små tjärnar där vi nästa år eventuellt kan hitta fler häckningar.

Näckrosorna har nu börjar blomma, vilket ger fina speglingar i motljuset.

Ett par knipor fanns kvar, inga ungar kunde vi finna.

Vid vår fågelmatning har vi satt upp en liten speciell låda med lock för ekorrarna.

Ekorrarna får själva lyfta på locket för att komma åt nötterna. I år har vi två ungar som snabbt lärde sig hur det gick till för att komma åt nötterna.

Ungarna är inte rädda, utan det blir lätt att få närbilder.

När det är upptaget i matstationen går det alldeles utmärkt att äta solrosfrön som är till för småfåglarna

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover. Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående. Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Hälsingland 7 augusti

Hälsingland 7 augusti

Att artbestämma fjärilar är betydligt svårare än att artbestämma och skåda fåglar, det gäller att få till bilder på dessa vilt flygande varelser som inte stannar lång stund på samma ställe.

Skogsgräsfjärilen ser här till att vi skall få se nya exemplar nästa år. Under högsommaren är Skoggräsfjärilen en av vår vanligaste dagfjärilar. Livscykeln är tvåårig och i södra hälften av landet är fjärilen avsevärt talrikare under ojämna år. Den påträffas endast i skogstrakter, framförallt i frisk till fuktig barrblandskog med ett varierat fältskikt av örter, gräs och bärris. De här exemplaren hittade jag i närheten av en av de hjortronmyrar vi ofta besöker så här års.

Blåvingar, i den familjen finns det gott om exemplar som är verkligen svåra att skilja åt.

Efter en del sökande tror jag att detta Ljungblåvinge, en av Sveriges mer utbredda och allmänna blåvingearter på magra marker.

Ljungblåvinge påträffas på nästan alla slags magra öppna marker såsom torrängar, tallhedar samt hyggen. Detta exemplar hittade jag på en grusväg på väg ut för att plocka blåbär.

Även humlor är svårt att artbestämma i naturen, men med kamerans hjälp och en bok om humlor tror jag att detta är en jordsnylthumla. Förekommer i hela landet, mycket vanlig i Götaland och Svealand men med avtagande täthet i Norrland och närmast fjällkedjan.

Vargspindel tillhör släktet Pardosa.

Vargspindlarna spinner inga nät, utan hoppar på sitt byte och förlamar det med sina giftklor. De håller mest till på marken och där lägger också honan sina ägg i ett nät som hon spunnit.

Älggräspärlemofjärilen är allmän från Skåne till norra Jämtland.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Hälsingland 2 augusti

Vi har denna sommar funderat över varför vi inte som tidigare sett den pigga Sädesärlan födosökande på gräsmattan, men idag sprang det två stycken runt för att hitta något att äta.

Spanande efter något att äta.

Se sig om ett måste för att se om det vankas någon fiende.

Det finns gott om småkryp i en gräsmatta som vi inte lägger märke till, men Sädesärlan hittar alltid något gott.

Trevligt att ha Sädesärlan tillbaka, snart drar de söderut och vi får vänta många mörka månader innan den kommer tillbaka till oss i Norden.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©