Verkar bli sista höstbilder, i morgon börjar ”vintermånaden” december.
Vid grunda sjöar börjat isen lägga sig till skridskoåkarnas glädje.
Inne i skogen finns det fortfarande många höstbilder att ”grotta” ner sig i.
Naturen går in för en vilsam period i väntan på att framför allt ljuset ska återvända.
Vissa svampar överlever den kalla vintern, de lever oftast på gamla i kull fallna (låga) träd.
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
Trädkryparen är den enda av våra småfåglar som är brun med böjd näbb, som klättrar omkring på trädstammar. Söker föda som i huvudsak består av spindlar, insekter, larver, och puppor som den med sin långa böjda näbb letar i barken.
Näbben är gjord för att kunna hitta föda.
Trädkryparen är tämligen allmän i södra delarna av landet och längs Norrlandskursen. Mer sparsamt i Norrland.
De flesta trädkrypare stannar kvar i Sverige under vintern, en viss flyttning äger dock rum, troligen främst från de nordligare delarna av häckningsområdet. De flyttar då söderut till landets sydligare delar eller flyger över till Danmark.
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
På ”fågelåkern” i Angarssjöängen där det är sått solrosor, oljerättika och vårvete finns det även en hel del raps, vind och insekter som har varit fröspridare.
I Kina är blommorna en uppskattat grönsak, dock tydligen ganska smaklösa men vackert gula.
I allmänhet är det själva fröna som är den viktigaste livsmedelsråvaran.
Raps- och rybsfrön (nära släkting) har påträffats i gravar från bronsåldern.
Raps är världens i storleksordning tredje oljeväxt (efter sojabönor och oljepalm) och odlas i tempererade områden i samtliga världsdelar.
Raps producerar nektar och pollen och är attraktiva för insekter som födosöker i blommorna.
Blommorna är till viss del självsterila, men kan gynnas av korspollinering. Pollinering sker via gravitation, vind och insekter, insektspollinering kan öka skörden.
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
Alfågel vid Angarnssjöängen tillhör inte vanligheten, i går kunde Björn observera ett exemplar den tredje observationen någonsin vid Angarn. 1985 var första obsen, 2004 kom nästa och så denna som var kvar idag när jag hade möjlighet att åka dit. Den borde egentligen ligga ute vid havet så här års tillsammans med en stor mängd andra alfåglar, men något gör att den landat här, kanske för att det är gott om föda och vill fylla på fettlagret.
Trevligt att få ett nytt Angarnskryss.
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
Strömstaren med latinska namnet Cinclus cinclus vilket var namnet hos Aristoteles var namnet på en liten fågel som levde vid vattnet, är en mina favoriter. Den har kallats vattenstare, fors-sparre, och forskarl, alla dessa namn stämmer bra in på denna spektakulära fågel. Bilderna är tagna på en av de två individer som nu finns i en lokal på norra Djurgården.
Den lever vid strömmande vatten i de flesta svenska landskapen, men den är endast vanlig som häckfågel längs fjällkedjan och i de västra delarna av Dalarna och Värmland.
Strömstaren föda består av vattenlevande insekter och andra vattenlevande djur.
Strömstaren simmar med hjälp av vingarna och kan gå på botten för att hitta föda.
Strömstaren är en fågel som stannar i landet men i oktober-november flyttar den till södra Sverige, återkommer till häckningsplatserna i mars-april. Sången hörs ofta mitt under vintern och är en lugnt framförd ramsa av lågmälda toner. Dessa är ganska skrovliga och gnisslande. Locklätet är kort och strävt.
Fler namn på strömstaren, strömkalle (Västmanland), strömpräst, strömsparv, vattensvala, romorre (Hälsingland), forskung (Bohuslän) och strömskata (Närke).
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
Med lite fantasi kan jag se en skulptur signerad Picasso, visst det behövs ganska mycket fantasi men ändå. En bergvägg utefter Ringvägen i Nynäshamns finns den i alla fall.
Vi tog tåg, tunnelbana och pendeltåg till hustrun födelsestad, en resa från Vallentuna på ca: 2 timmar, ett ödsligt Stockholms City mötte oss vid halv tio.
Efter att ätit en god värmande fisksoppa på hembygdsgården tog vi promenaden runt Ringvägen där vi kunde njuta av den alltid speciella havshorisonten.
Ett kaffestopp blev det efter halva vägen, innan dess hade vi hunnit med tre minkar som sprang bland alla stenar.
En gav sig ut i vattnet, duktig simmare visade det sig.
Ganska ofta när jag ser hur träd, växter behöver lite jord, näring för att växa i det fria, blir jag förvånad då det vi planterar med dyr köpejord väl gödslat inte växer speciellt bra.
Bergväggarna vi passerade bildar många olika formationer och ger fantasin sitt lystmäte.
En sista glimt ut mot havet innan vi drog oss upp mot stadens centrum.
Avslutade vistelsen med ett traditionellt besök på kyrkogården där hustruns föräldrar har sin grav.
Tillbaka hemma i Vallentuna efter 9 timmars tripp.
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
I den kyliga vinden tog jag mig in i skogen för att som jag hoppades få ”kryssa” trädkryparen som saknas på min höstlista från Angarn. En behaglig vandring i denna årstid tysta natur, ingen trädkrypare ville visa upp sig. Marken består av en vacker matta av höstens alla löv, på en liggande gammal björk växte en stor fnöskticka, på en intill stående gammal björk kom det fram flera ”småtickor”.
Fnösktickans fruktkroppar har i äldre tider haft stor ekonomisk betydelse som råvara till fnöske. Första gången som fnöske nämns (och då i samband med eldslagning) är i en bok av romaren Plinus den äldre som levde år 79 – 23 F. Kr. Att det använts länge i Norden bevisas av att man hittat fnöske och fnösktickor i utgrävningar från stenåldern.
Fnösktickan var förr i tiden en verklig nyttoväxt som man förutom att plocka hem från skogen odlade med stor framgång. I Sverige planterade man gärna lövträd nära gårdar och byar, bland annat oxel, som ger extra stora tickor. I Danmark planterade man bok på fuktiga ställen, och när plantan vuxit i några år, böjde man ned toppen i marken och förankrade den. På detta sätt fick man bågar som växte sig grova, och när det var dags att skörda tickorna behövde man ingen stege.
Fnöske har huvudsakligen tre användningsområden: eldslagning, sjukvård och kläder.
För att göra upp eld slog man gnistor med till exempel stål och flinta. Gnistorna samlades upp av fnöske så att detta började glöda. Därefter höll man näver eller annat brännbart material mot fnösket och blåste på glöden. Det brinnande näverstycket överfördes sedan till den riktiga brasan. För att göra fnösket mera eldfängt kunde man dränka in det i en salpeterlösning och sedan låta det torka. Detta kallades luttrat fnöske.
I den samiska folkmedicinen har fnöske använts i en magisk medicinkur. Man antände små stycken av fnöske och placerade de glödande styckena på bölder eller på de ställen där man hade ont. Detta kallades att bränna tunder. Man kunde också bränna tunder utanför kroppen, på en sten eller ett träd. Fnöske har också använts på sår som blodstillande medel. Genom kapillärkraften sögs blodplasma upp i det torra fnösket, och då koagulerade de röda blodkropparna fortare. Fnöske såldes på apoteken under namnet Fungus chirurgorum.
De sämskskinnsliknande sjoken av fnöske har använts till kläder. På Livrustkammaren i Stockholm finns en rock och en mössa gjorda av fnöske.
Fnösktickan kan användas till att färga garn. På ullgarn betat med vinsten och tennsalt ger den en guldbrun färg.
Inuti angripna träd bildas ibland långa vita mycelhudar, som brinner lika långsamt som fnöske. Dessa har använts i stället för stubintråd.
Fnösktickan kan också ge material till allehanda småslöjd.
Tänk vad människor för i tiden hittade användning av saker i naturen, dessutom så är det vackra juveler.
All fakta hämtade från Naturhistoriska riksmuseets hemsida.
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
naturenochjag.wordpress.com 