Nötskrika 26 september

Så nu har även skogens fågel kommit fram till matningen,  ser ofta nötskrikan när vi är i skogarna under sommaren. En skygg fågel som genast drar iväg när vi rör oss. I slutet av september brukar de komma fram till vår matning just nu så är det fyra som förser sig, med jordnötter men även solrosfrön.

Nötskrikans latinska namn Garrulus glandarius – vilket betyder, sladdrande, ätandes ollon.

Nötskrika leve i alla typer av skog, men trivs bäst i äldre blandskog, framför allt med inslag av ek, eftersom ekollon är en viktig vinterföda. Nötskrikan förekommer allmänt till tämligen allmänt från Skåne till södra Lappland och södra Norrbotten. I de inre delarna av norra Norrland är dock arten ovanlig.

Födan består av ekollon, bär, insekter, smågnagare, fågelägg och daggmaskar.

Boet är vanligen beläget på några meters höjd intill stammen i en gran. Båda könen bygger boet av tunna kvistar, invändigt fodrat med rottrådar

Kring sekelskiftet förekom Nötskrikan upp till mellersta Värmland, centrala Dalarna och längs Norrlandskusten upp till södra Norrbotten. På 1900-talet har arten därefter gradvis expanderat norr- och västerut in i skogslandskapet och numera uppskattas den svenska populationen till 200.000 – 400.000 par. De flesta individer är stannfåglar, men ungefär vart femte år brukar Nötskrikan lämna landet i stora mängder med destination Danmark. Dessa masssutvandringar sammanfaller enligt studier med dåliga ek- och bokollonår.

Nötskrikan har i gamla tider ansetts både som en oturs- och lyckofågel. I Ljusdal kallar man fågeln för potatisskrika. Då man ser den, är man övertygad om att man ska få tur. Å andra sidan trodde man i 1700-talets Småland att om Nötskrikan under vintern kom fram till husen, blev det blidväder. Därför kallades den i Växjötraken också för blidkråka 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

© Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Annonser

Nötskrika  6 augusti

I dag kom en ung nötskrika fram från skogen, ungdomligt oblyg brydde den sig inte så mycket om en närgången fotograf. En vuxen nötskrika är betydligt skyggare och flyger iväg väldigt snabbt.

Nötskrikans latinska namn Garrulus glandarius – vilket betyder, sladdrande, ätandes ollon.

Dialektalt har nötskrikan haft flera olika namn exempelvis på Gotland där den kallats aidskräika eller aldskreika.  På fornnordiska betyder ”aldin” generellt trädfrukt medan det på fornsvenska innebar ollon. På samma sätt kallades den i Blekinge för akarnaskrika där ”akarn” på blekingskt bygdemål betyder ollon. Den har också bara kallats ollonskrika. I Östergötland har den kallats kornskrika och i Skåne för skogskata. I delar av Norrland har den kallats rågskrika och lokalt har den även kallats pärskira, ”pärskrika” och skogsskira.

I Ljusdalsområdet kallas nötskrikan för potatisskrika. Då man ser den är man övertygad om att de ska ge tur.

I folktron i vissa delar av Sverige ansågs nötskrikan vara en lyckobringade fågel, som exempelvis kunde ge god jaktlycka. I andra delar av landet var den däremot en olycksfågel och där ansågs det att om man stötte på en nötskrika när man var på väg någonstans i ett ärende så var det bäst att vända om.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Nötskrika

Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Corvus glandarius.

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. Nötskrikan är Sveriges talrikaste kråkfågel.

Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32-37 cm, vingspannet 54-58 cm. Den väger ungefär 170 gram. De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.

Vanligast är ett högljutt skränande läte, (räk, räk) som används som varnings- och lockläte. Nötskrikan har också ett jamande läte som liknar ormvråkens och kan härma andra fåglar, särskilt duvhöken. Dessutom har den en lågmäld sång.

Nötskrikan  Garrulus glandarius lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd, ofta gran, 2-10 meter över marken. Det består av grenar och strån som invändigt fodras med rötter, mossa och liknande material. Äggen 5-8 stycken kläcks efter 16-19 dagar. Båda könen matar ungarna, och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Ungarna är kvar i boet i 19 till 20 dagar. Nötskrikan lägger bara en kull om året.

Födan är väldigt varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, med mera. På hösten hamstrar de föda som de senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon. Norr om ekens utbredningsområde är dess vinterföda inte lika bra känd. Bland annat hamstrar den spillsäd, frön, frukt och talg. Där deras vinterområden möts förekommer det att nötskrikan i mindre utsträckning parasiterar på den föda som lavskrikor hamstrar.

Dialektalt har nötskrikan haft flera olika namn exempelvis på Gotland där den kallats aidskräika eller aldskreika. På fornnordiska betyder ”aldin” generellt trädfrukt medan det på fornsvenska innebar ollon. På samma sätt kallades den i Blekinge för akarnaskrika där ”akarn” på blekingskt bygdemål betyder ollon. Den har också bara kallats ollonskrika. I Östergötland har den kallats kornskrika och i Skåne för skogskata. I delar av Norrland har den kallats rågskrika och lokalt har den även kallats pärskira och skogsskira.

  (faktatexten om ön och fyren är hämtad från Wikipedia.)

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©