Angarnssjöängen 15 oktober

Åkern är nu plöjd väntar på att snön ska täcka plogfårorna.

Angarnssjöängen Vallentunas pärla här kan jag försvinna in i det som brukar kallas livskvalitet. Ett fantastiskt strövområde med allt vad naturen har att erbjuda.

Steglitsen är solrosfältets givna härskare.

Solrosfältet består även av oljerättika en vit och en röd variant.

Området är en känd fågellokal, men här är råder naturens mångfald. En kålfjärilslarv, svårt att se att detta skall bli en vackert flygande fjäril till sommaren.

Myrorna jobbar fortsatt vidare innan det är tid att försvinna ner i stacken när kylan kommer.

Backgräshoppa eller slåttergräshoppa enligt experten svår att skilja när inte vingen syns, men det gör inget. Den hoppade vidare efter en mycket kort fotograferingssejour.

En svåridentifierad insekt slog sig helt sonika ner framför kameralinsen när jag sökte en låg kameravinkel, stod still någon sekund lyfte o drog i väg.

Nerfallna löv tillhör hösten, det går inte låta bli att fotografera.

Svampar även de oätliga ger en krypande närgången fotograf spännande fina bilder.

Allt detta kan upplevas vid Angarnssjöängen några timmar en förmiddag i oktober månad, visst är det detta som med all rätt är livskvalitet och något vi måste värna och vara rädda om.

Slutbilden blir trots allt en fågel, gråsparvarna tillbringar sina liv runt stallarna i Örsta.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Annonser

Ölandstok 14 oktober

Den fortsatt varma och sköna hösten gör att ölandstoken vid Vallentuna station lyser med sin gula färg upp humöret.

Ölandstok eller tok (Dasiphora fruticosa) som den också heter är en art i familjen rosväxter som förekommer naturligt på Öland, Gotland och Åland. Den finns i övrigt i hela den kallare delen av norra tempererade zonen.

Token är en flerårig buske som i Sverige ofta odlas som trädgårdsväxt, den blir till 1 meter hög.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Harlekinnyckelpiga 12 oktober

Harlekinnyckelpiga (Harmonia axyridis) är en skalbagge Coccinellidae inom familjen nyckelpigor (Coccinellidae).

Hyresföreningen där vi bor bytte i går kodnumret till porten vilket tydligen inte denna harlekinnyckelpiga fått information om.

Det naturliga utbredningsområdet för harlekinnyckelpigan är östra Asien, men i och med att den används som biologisk bekämpning mot bladlöss har den fått spridning även i andra världsdelar. På grund av att den konkurrerar ut inhemska arter klassas den i Europa som invaderande främmande art.

I Europa började den säljas i mitten av 1990-talet. Bara några år senare (2001) upptäcktes de första acklimatiserade exemplaren i Belgien. Andra länder har därefter i rask följd gjort liknande observationer: Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, Luxemburg och Schweiz.  I Norge och Danmark påträffades den första gången 2006. I maj 2007 gjordes det första svenska fyndet av denna art, i Malmö.

Att harlekinnyckelpigan blivit ett populärt biologiskt bekämpningsmedel har flera förklaringar. Den är mycket glupsk och klarar sig bra i skiftande livsmiljöer. Dessutom är den enkel att föda upp. Den har mycket bra fortplantningsförmåga och är en allätare som kan matas med annat än just levande bladlöss. Det här gör produktionskostnaden lägre än för andra nyckelpigearter som också används inom biologisk bekämpning, till exempel tvåprickig nyckelpiga. Dess huvudsakliga föda är bladlöss men den äter även andra mjuka insekter som bladloppor och sköldlöss eller ägg och larver av vivlar, fjärilar och bladbaggar. Användandet av harlekinnyckelpigan inom biologisk bekämpning har dock fått oönskade effekter. Det man ser är att den med sitt aggressiva beteende och sin anpassningsbarhet snabbt etablerar sig i den naturliga faunan och att den tränger ut andra arter.

Än så länge är det svårt att säga vilka ekologiska konsekvenser utvecklingen kommer att få. En undersökning i Belgien visar att det framförallt är nyckelpigearter som är starkt specialiserade på en viss sorts föda eller livsmiljö vars existens kan komma att hotas.

All fakta hämtat från Wikipedia.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Vinbergssnäcka 11 oktober

Vinbergssnäcka (Helix pomatia) som jag hittade vid Örsta (Angarn) är ett blötdjur i klassen snäckor vars ursprungliga utbredning omfattar centrala och sydöstra Europa. Eftersom den är ätlig har människan introducerat den till många andra områden i Europa däribland Sverige.

I Europa har snäckor ätits under lång tid och odling av snäckor är känt sedan romartiden. I dag är vinbergssnäckan i kulinariska sammanhang särskilt känt som en specialitet inom det franska köket i form av escargot de bourgogne, en maträtt där den serveras vitlöksgratinerad i sitt eget skal.

Den är Europas största landsnäcka, som vuxen kan den ha en kroppslängd på 10 centimeter och skalhöjden kan vara upp till 5 centimeter. Det svenska namnet på arten anspelar på snäckans ursprungliga miljö i de mellaneuropeiska ”vinbergen”.

Vinbergssnäckan är växtätare, de söker föda som mest aktiv mellan solnedgången och midnatt, äter ett brett urval av växter och växtdelar som blad, blommor och frukter. I naturen har de en livslängd på omkring 5 år, kan i fångenskap leva i 10 år eller mer. Den äldsta individen man känner till blev nästan 35 år.

Snäckorna är hermafroditer, de vill säga en individ är både hane och hona, men för att bli befruktade byter snäckorna spermier med varandra. Vid äggläggningen gräver snäckan delvis ner sig i marken och lägger äggen där.

Vinbergssnäckor hotas av predatorer som fåglar, paddor och möss, andra djur som äter snäckor är grävling, mullvadar och näbbmöss. Gräsklippare och biltrafik är andra risker.

All fakta hämtat från Wikipedia.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Brospindel 10 oktober

Hittade denna spindel hängande i sin tråd från backspegeln i bilen, kunde snabbt fånga in den. Fick följa med in för att bli förevigad, en snabb rackare som inte var speciellt samarbetsvillig.

Det är efter att ha frågat jourhavande biologen på Naturhistoriska riksmuseet som snabbt svarade att detta var en brospindel.

Brospindel (Lariniodes sciopetarius) är en spindelart som beskrevs 1757 för första gången. Arten tillhör gruppen hjulspindlar och är närasläkt med korsspindlarna.

Arten är reproducerande i Sverige, inga underarter finns listade. Arten har spritt sig till nya länder bl.a. från Sverige till Estland via färjorna.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Riddarskinnbagge 9 oktober

I söndag, efter att bjudit kära hustrun frukost på säng med den traditionella tidningsläsningen. Jag klev upp satte mig framför datorn då hustrun med hög röst undrade om jag ville ha ett fotoobjekt, vad nu då for det genom min huvud inte vill hon väl att jag kommer farande med kameran för att föreviga hennes position vid tidningsläsning i sängen. Jag in i sovrummet utan kamera (bäst så) där på Dagens Nyheters ena sida kröp mitt enligt hustrun mitt fotoobjekt en skinnbagge, närmare bestämt en riddarskinnbagge.

Riddarskinnbagge Lygaeus equestris (Linnaeus)

Den uppseendeväckande färgteckningen i rött och svart med ett riddarkorsliknande emblem på översidan föranledde Linné att ge arten namnet equestris = riddare. Arten hör till familjen fröskinnbaggar och blir 11-12 mm lång. Den har en vidsträckt utbredning från Japan till Europa. Den saknas dock eller förekommer bara sällsynt eller sporadiskt i delar av Västeuropa. Hos oss finns den huvudsakligen i de sydöstra landskapen, norrut till södra Gästrikland. Isolerade förekomster finns i Skåne (Hallands Väderö, Löderup). Den är ett karaktärsdjur för alvarmarkerna på Öland och Gotland.

Utbredningen i Sverige sammanfaller med den hos tulkört som är artens huvudsakliga yngelväxt. På Öland och Gotland ynglar den även på våradonis. Födan utgöres av värdväxternas frön av olika mognadsgrad som sugs ut av både nymfer och fullbildade djur. Äldre nymfer och vuxna djur suger även frön av andra växter och ses ofta på tistlar och andra korgblommiga växter med frön av lämplig mognadsgrad.

I augusti-september flyger de fullbildade djuren omkring och navigerar så småningom mot uppstickande byggnader i det öppna landskapet. Särskilt kyrkor, fyrtorn och liknande är attraktiva. I Östersjöns skärgårdslandskap kan även en ensam sjöbod duga. Här slår de sig ned och ses sitta och sola sig ofta i stora ansamlingar. Sedan söker de sig in i springor i murverk och trävirke där de tränger ihop sig i större eller mindre sällskap. På våren kommer de fram och ses då åter sola sig i täta ansamlingar. Här påbörjas parningen och i april-maj flyger djuren ut till yngelväxterna för näringssök, parning och äggläggning. I augusti är den nya generationen fullbildad och påbörjar höstmigrationen till övervintringsplatserna.

I de öppna landskapen på Öland och Gotland med deras många kyrkor som attraktiva övervintringsplatser är säkerligen riddarskinnbaggen den talrikaste kyrkobesökaren. På Gotland har den också det karaktäristiska namnet körkmack (= kyrkkryp). Trots att den inte är något skadedjur har det hänt att den uppträtt så talrikt inne i kyrkorna att den stört gudstjänsterna och den lär även ha stoppat en begravning. På Öland kallas den mer prosaiskt för skomakare. Gotland hyser många speciella insektsarter, varav riddarskinnbaggen är en, – karakteristisk, lätt igenkännbar och allmän- och därför utmärkt som landskapsinsekt.

Vi undrar naturligtvis fortfarande hur kom den med DN ?

Stort tack till Sveriges Entomologiska förenings informationsrika hemsida där alla fakta är hämtade.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Vallentuna 8 oktober

Gårdagens långa vandring i ett för mig nytt område i Vallentuna är förbytt till ett riktigt grått ”grisväder” i dag, kyligt regn med en ganska kall vind.

Tillbaka till gårdagen då hösten var som allra finast, solen värmde nästan vindstilla och så dessa fantastiska färger.

Flera större hackspettar hackade högt och ljudligt. Vackra i det sköna höstljuset med sin starkt röda.

Kanadagäss drog i väg söderut i stora flockar, tack för i år välkomna tillbaka.

Solens strålar gör landskapet så levande.

Det har sagt så många gånger under åren men tänk om de gamla träden kunde tala och berätta. De har stått där så länge, nere vid marken dör många växter inför vinter, kommer åter när det vänder och blir varmare o ljusare.

Ett gott år för äpplen, även de vildäpplen som hittas lite här och var, troligt vid någon gammal för länge sen nerlagt hus.

Åter i Vallentuna centrum finns dom där kajorna som är så vanliga i centrum.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©