Bergfink 24 september

Så äntligen har dom kommit hit, bergfinkarna som kommer med höstens färger och gråväder. Bergfinkarna brukar komma i ganska stort antal till vår matning, några veckor innan vi lämnar för vår flytt söder ut. Den påminner om bofinken men har lite starkare färger framför allt så här års.

Svårt att räkna, de flesta äter från marken vilket gör det svårt att få ett exakt antal men troligtvis mellan 25-30 exemplar har vi just nu.

Bergfinkens latinska namnet är Fringilla montifringilla – Fringilla betyder fink och mons betyder berg, vilket blir finken som finns i bergen.

Bergfinken häckar i Norrlands björkskogar och videsnår. Lever på bär, frön och insektslarver

Boet byggs i barrträd eller lövträd, oftast på 1,5 till 5 meters höjd.

Namnet användes första gången 1817 och är direkt översättning av latinet. Detta namnet i sin tur är inspirerat av artens förekomst i fjällvärlden. Arten har även kallats norrkvint och luleåsiska.

Bergfinken kan variera kraftigt i antal år från år vilket gör det svårt att säga något säkert om artens populationsutveckling under 1900-talet. Däremot står det helt klart att bergfinken har förskjutit sitt utbredningsområde söderut. I början av 1900-talet förekom arten bara i de övre delarna av skogslandet i Dalarna. Under 1950-talet inleddes en markant expansion av utbredningsområdet söderut. Efter en kraftig invasion våren 1964 häckade bergfinkar i så gott som hela Dalarna. Det svenska beståndet är uppskattat till 500.000 till 2.000.000 par.

Bergfinken tillhör de fåglarna som inte ruggar fram sin sommardräkt, utan det är vinterskruden som slits ner. Ju närmare tiden kommer för häckning ju mer har den slitit fram sin praktdräkt, så när bergfinken återkommer till sina häckningskvarter under mars, april och maj, så är den äldre vinterdräkten helt nersliten. Den slår sig ned såväl i barrskog som blandskog och lövskog. Högre upp i fjällvärlden finner man den i björkregionen. Biotopsvalet är mycket likt bofinkens och det kan vara så att de två arterna konkurrerar med varandra där de häckar tillsammans.
I september och fram till i november ser man bergfinkar i separata flockar eller blandade med bofinkar på flyttning åt sydväst till västra Europa. En hel del bergfinkar övervintrar i södra och ibland även i mellersta Sverige. Vissa år är arten märkvärdigt sparsam på flyttning över Sydsverige medan man andra år noterat enorma förekomster under vintern i Skånes bokskogar. På en enda nattplats i Skåne vintern 1915 – 1916 flera miljoner exemplar, och deras dagliga konsumtion av bokollon uppskattades till mellan 6 till 7 ton.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

© Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Annonser

Aspviken 23 september

SMHI lovade ett högtryck med sol och lite mer värme, det skulle komma in från öster. Något jag verkligen såg fram emot, fortsätta höststäda innan vi återvänder till Vallentuna. Som så många gånger denna sommar ”gissade” metrologerna fel, det blev en grå, grå och blöt dag.

Regndropparna skapade naturens enastående diamanter som tillsammans med höstens färger ger oss mycket att njuta av.

Det gäller bara att ta sig ut koppla ”macroseendet” så finns pärlorna där.

© Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Tjäder tupp 20 september

Under eftermiddagen åkte vi runt på skogsbilvägarna, en av våra underbara sysselsättningar. Denna färd blev ovanligt spännande då vi på en av vägarna stötte på en björn, årets första för vår del. Det går väldigt fort den sprang iväg en bit på vägen, tog höger ner i ett dike kom tillbaka för att nyfiket titta på oss där vi satt i bilen. Öppnade bildörren för att kunna få bilder men då stack den snabbt undan in i skogen. Efter bara några hundra meter stod där en tjusig tjädertupp mitt i vägen, den hade inte lika bråttom att fly från oss.

Till slut tyckte den nog att vi kom för nära lyfte och drog iväg över ett hygge.

Drömmen är naturligtvis att kunna få bilder när den kommer emot, men ibland får jag nöja mig med de här bortflyende bilderna.

Björnen kommer att finnas på näthinnan när det blir dags att sova i kväll. Nästa gång hoppas jag hinna få bilder på en stilig brunbjörn.

© Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Fluga 22 augusti

Spännande att följa de små i naturen, att se hur skickligt de tar sig fram.

En vanlig fluga kan vara nog så irriterande när det surrar runt huvudet när jag ska sova, men också väldigt charmig när den håller sig i naturen.

Svårt att förstå hur den klarar att ta sig fram, en riktig lindansare upp och ner, häftigt.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Humlor 18 september

Två av sommarens humlor som har landat i våra blommor. Svårt arta humlor finns många med väldigt små skillnader, jag har här försökt att artbestämma två arter och hoppas att det är rätt.

Ängshumla (Bombus pratorum) är en insekt i överfamiljen bin

Humlor jobbar hela dagarna,  kryper in så att de nästan försvinner in i maten.

Ängssnylthumla (Bombus sylvestris) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea) som tillhör undersläktet snylthumlor

Nu mitten av september i Hälsingland har kylan dragit in så är säsongen över, ser eller hör inga humlor längre.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Blandad ”natur” komplott 17 september

Höstens första bergfink har anlänt till matningen, snart hoppas jag på att flera hittar hit. Det brukar komma ett tiotal hit under hösten.

Det börja bli ont om insekter, getingarna blir slöa letar efter ställen för vintervilan. De fåtal flugor som syns och hörs verkar också de slöa och söker sig till platser där solen värmen en del.

Grönfinkarna förser sig med solrosfrön, äter mest hela dagarna.

En hare som satt alldeles stilla, tror den försökte spela stubbe.

Det har varit ovanligt gott om skogsfågel denna sommar både tjäder och orre har jag sett fler av än tidigare.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

 

 

Sparvhök 16 september

Sparvhöken som jag tidigare fotograferat och lagt ut på bloggen har till och från besökt matningen, vilket inte uppskattads av alla  småfåglar. I torsdags kunde jag återigen fånga den på bild.

Det kändes konstigt att den inte var rädd, jag kunde öppna fönstret börja smattra av exponeringar på bara 4-5 meter. Den verkade inte bekymrad över att jag var så nära, trevligt för mig som fick fina närbilder, men det kändes fel på något sätt. Tidigare år när vi har haft besök av sparvhök har de varit väldigt skygga har då inte fått några bilder.

Dagen efter i fredags när jag kom ut på morgonen låg sparhöken död ute på gräsmattan.

Vad kan ha hänt? Hade inte hört någon duns mot fönsterrutan eller några andra ljud. Efter mycket grubblande tror jag att den var sjuk på något viss, hela beteendet med att inte vara rädd inte ens reagera på mig och min kamera.

Eftersom det är en rovfågel så  ringde jag till Länstyrelsen i Gävleborg för att höra om sparvhöken tillhörde Statens vilt, då finns det regler hur det ska hanteras. Så var inte fallet med sparvhökar.

Natrurhistoriska Riksmuseet skriver på sin hemsida, ett antal däggdjurs- och fågelarter med särskilt högt naturvärde ingår i Statens vilt. Då döda djur eller döda fåglar tillhörande Statens vilt påträffas i naturen, skall detta rapporteras eller lämnas in till polisen för transport till Naturhistoriska Riksmuseet.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©