När jag sitter i mitt gömsle för att fotografera småfåglar så brukar jag fundera vilken som är svårast att fånga på bild. Talltitan är en snabb rackare liksom blåmes och talgoxe, men svårast är nog svartmesen. Den kommer snabbt in mot fröautomaten och försvinner blixtsnabbt iväg med ett frö.
Svartmesens latinska namn Parus ater – vilket betyder, svart mes. Namnet nämns första gången 1728 men är säkert äldre än så. ”Svart-” syftar säkert på artens svarta hjässa och haklapp. Inget annat namn har veterligen använts.
Finns i så gott som hela landet utom i de allra nordligaste delarna, lever i huvudsak av granfrön men äter även spindlar och insekter. Hålhäckare som föredrar ren barrskog även om den på Gotland även häckar i lövskogar.
Svartmesen är vår minsta mes och är i Sverige en ganska allmän häckfågel. I huvudsak är den knuten till barrskog och mest trivs den i mer eller mindre rena granbestånd.
Svartmesen lever i stor utsträckning av granfrön, även om den också tar insekter, spindlar och andra smådjur. Liksom så många andra fåglar som har granfrön som huvudföda, blir svartmesen beroende av granens frösättning. Dåliga kottår kan den uppträda i väldiga flockar som drar söderut i jakten på föda. En stor del av svartmesarna stannar emellertid kvar i närheten av sin häckningslokal även under vintern och stryker då omkring i flockar med andra mesar. Dessa mesflockar söker emellertid inte sin föda helt på en slump. Flera mesar lägger upp förråd inför vintern. De börjar tidigt under sommaren att stoppa undan överskottsföda i barkspringor, mellan barr och i andra skrymslen på träden. Mesarnas hamstring skiljer sig från exempelvis nötskrikans genom att en och samma individ sällan torde återfinna just det förråd som han lagt upp. I stället så gömmer alla individer av en art sina förråd på för arten karaktäristiska delar av träden, nämligen desamma som de främst utnyttjar för näringssök. På så sätt får alla individer av arten som söker föda i den aktuella skogen att ha glädje av de upplagda förråden. Denna kollektiva hamstring är naturligtvis en utomordentlig anpassning till de hårda villkor som kan råda under vintrarna för små mesar.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
© Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
naturenochjag.wordpress.com 
Så fina bilder Roffe med bra info till! 🙂
Tack Annica, nu är det snart slut på vår vistelse i stugan, 2 veckor till sedan blir det åter till Vallentuna.
Vad sorgligt det låter. Är ni i stugan något på vintern 😉
Tyvärr, huset håller inte värmen så det blir som brukligt till påsken.
Ok 😉
Jag och min man hade tänkt att vi skulle hälsa på er i sommar, nu blev det inte så, kanske kan vi ses till våren, det skulle vara så roligt 🙂 Åh hälsa din underbara Meggie, det var roligt att träffa henne tidigare ❤
Annica på lördag ska vi till Nianfors för att söka efter lavskrikan, men om ni har tid/lust så vore det mycket trevligt att se er på en enkel lunch på söndag
Tack snälla Roffe det hade varit underbart!! Nu krockade det precis med att vi ska hjälpa sonen att flytta i helgen . Men vi ger inte upp utan ser fram mot nya potentiella träffar 🙂
Jättefina bilder igen! Svartmesen hade jag turen att fota förra vintern när den kom till en kompis fågelbord. Mycket riktigt har hon ett barrträd på tomten.
Nu har jag själv börjat sätra ut fågelmat på kolonistugetomten. Redan har grönfinken och entitan kommit förutom de vanliga. Dessutom lyckades jag äntligen fota tofsmesen – i en skogsdunge där jag bor.
Fåglarna är så tacksamma om du matar i vinter plus att du kommer att få fina bilder. Tofsmesen är en underbar liten favorit.