Angarn 25 oktober

Torsdag och jag brukar hämta mitt underbara barnbarn i Skogås, förkortar dagen på dagis. Idag är underbarnet förkyld och hemma med mamma.  Av den anledningen är jag på plats för att dokumentera första nattisen, flera minusgrader under natten och det blev is på delar av Angarnsjöängen och de små vattenpölarna hann frysa. När jag kom fram är det minus 3 grader, strålande sol som värmde riktigt gott, nästan ingen vind.

Den kalla natten med ordentlig frost gjorde att det fanns gott om fotoobjekt på marken, den första kylan gör små saker till vackra bilder.

Det gnistrar som små juveler överallt på blad, växter och tidigare vattensamlingar. Varje årstid har verkligen sina vackra sidor.

Fågellivet, inte så mycket att spana efter, eller just det är mycket spaning men få fynd, långt bort tyckte jag mig i alla fall se något som kunde vara en rovfågel, med blotta ögat en prick på väg mot mig, tiden stämde det brukar komma rovfåglar från det hållet vid den här tiden på dagen. Snabbt upp med kameran, i mitt 500m/m teleobjektiv såg jag till min förvåning ett enmotorigt flygplan, snart hördes även propellerljudet, totalt lurad, men det blev några flygplansbilder.

Kråkorna finns i alla fall kvar och de hörs väl när de kraxar.

Åter till Midsommarberget träffar jag två trogna skådare, lite samtal om fåglar den stundande vintern och att det snart är tid för fågelmatningen att komma igång. Då äntligen en ”rovis” från sydväst kommer en duvhök flygande över sjöängen bort mot Skesta hage, tyvärr på väldigt långt håll men jag tänker att kanske det ändå kan bli en skaplig bild.

Med en bra utsikt över sjöängen syns i det fortfarande öppna vattnet en knölsvansfamilj sakta glida fram, det är faktiskt inte så vanligt med knölsvan här. Ett 20-tal bergfinkar kom från skogen och drog norrut. En sångsvan i ensamt majestät drog förbi på förmiddagen söderut.

Åkrarna är nu plöjda, bildar hårda, kalla mönster och väntar på vårens växtlighet och sånglärkorna som här brukar finnas i stora mängder när ljuset och värmen återvänder.

Åter vid bilen så är det plus 15 grader i solen, men bara plus 3 i skuggan, SMHI talar om snöblandat i kväll/natt, få se hur rätt/fel dom har in sina prognoser den här gången.

Annonser

23 oktober

Naturens fråga, vad är det som flyter där ute på sjön?

Oj då är detta till någon hjälp?

Nu blir det lättare.

För dig som inte redan listat ut frågan, en knölsvan årsunge, som söker föda i det grunda vattnet.

Bilderna nedan har jag prövat att med ett gråfilter ND 8 förlängt exponeringstiden så att vattnet som rör sig får en oskarp yta. Naturligtvis måste kameran vara på stativ, för att det övriga skall förbli skarp. Gråfiltret (ND-filter) behövs just för att kunna få en lång exponeringstid även under dagtid då det annars är för ljust. Personligen tycker jag om denna effekt och skall fortsätta utveckla tanken, inte bara till vatten har även andra funderingar.

Det går ju inte att låta bli att föreviga naturens just underbart fina höstfärger så jag avslutar detta inlägg med ytterligare tre höstbilder från Stockholmsområdet. Svanen ligger perfekt, vilket gör att det blir liv i bilden, gräsänderna, som redan verka hysa vårkänslor trots att det klart och tydligt är höst.

I slutet av veckan åker vi, hustrun och jag åter några dagar till stugan, det blir sista resan för i år, vinterdäcken är nu monterade. Hoppas kunna återkomma med bilder som troligtvis visar att vintern nu tränger allt mer söderut. Skall ägna mig åt att fiska, för att ha i frysen att ta fram under vintern.

Ringmärkning lavskrika 21 oktober

Lavskrika (Perisoreus infaustus)

Vår guide Anders, med lång erfarenhet av ringmärkning satt upp ett fångstnät för att om möjligt kunde fånga in och ringmärka årets ungar. De vuxna lavskrikorna är ringmärkta sedan länge, Anders med flera har ringmärkt och kartlagt Lavskrikor i området de senaste 30 åren. Det har skett en ganska markant minskning de senaste åren, i samma takt som den gamla skogen avverkas och därmed försvinner Lavskrikans naturliga biotop. Lavskrikan trivs i gammal granskog rik på trädlavar, arten kan dock ses i andra typer av barrskog. Gamla, slutna skogar, oftast äldre än 60 år, brukar föredras av lavskrikan, eftersom den täta skogen utgör ett gott skydd mot predatorer som exempelvis duvhök.

Med varliga, rutinerade händer tar Anders hand om Lavskrikan som fastnad i nätet.

Allt tyder på att detta exemplar är en ungfågel vilket bl.a syns på stjärtfjädrarna som har en rund form.

Men också på fjädrarna på lillvingen.

Vingarna mäts och lavskrikan vägs, allt tyder på att detta exemplar är en hona, som väger mindre och har en något kortare vinge.

Till slut så sätts märkesringen med unikt nummer.

Nu är märkningen klar och den vackra Lavskrikan skall tillbaka ut i skogen och den väntande maten, ett tack för att fått vara så nära en så vacker individ.

Direkt efter friheten så flyger hon till närmsta träd, där hon sitter länge, funderar över vad som hänt, hon burrar upp sig till ett litet klot. Snart är hon dock tillbaka till de övriga utan att vara påverkad av att ha en ring runt benet, önskar lycka till och hoppas på ett långt och härligt Lavskrikeliv.

Lite fakta om Lavskrikan

Lavskrikan är en utpräglad stannfågel inom sitt utbredningsområde. Inlandet från norra Värmland, i mitten av Dalarna och nordvästra Gästrikland och norrut, men saknas i ett 20 – 50 kilometer brett bälte längs norrlandskusten. Norrut (och upp i fjällkedjan) går den lika långt som granskogen
Lavskrikan är allt annat än en skygg fågel och skogsvandrare får ofta se fågeln som kan bete sig nyfiket i människors närhet. Efter bara en liten stunds bekantskap kan den vilda lavskrikan mycket väl låta sig handmatas. Norrbottens landskapsdjur är Lavskrikan.

Lavskrikan är mindre än de flesta kråkfåglar, genomsnittlig längd är 26-29 centimeter, vingspann på 40-46 centimeter och väger 80-95 gram. Lavskrikan är mindre än sin släkting nötskrika och något större än björktrast. Lavskrikans mycket yviga fjäderdräkt är gråbrun med en brunsvart hjässa och roströd övergump, liksom stjärtsidorna. Mellersta pennparet på stjärten är askgrått. Även vingknogarna är klart roströda på ovansidan vilket tydligast syns i flykten. Strupen är gråaktig, den svarta näbben är liten och rätt kort och dess befjädring på näsborrarna bildar en liten beige tuss vid pannan. Ögon och tars är svarta. Könen och åldrarna är lika men honan är något mindre och juvenila lavskrikor skiljer sig med ett något brunare ryggparti och mer enfärgad fjäderdräkt.

Lavskrikans sång utgörs av en sällan hörd, jamande, kvittrande och visslande skuggsång som endast kan höras inom cirka 20 meters avstånd. Båda könen sjunger.

Häckningen inleds från slutet av mars – början av april, när det fortfarande är kallt och snö. Boet byggs av båda könen, och består av en grund bale av pinnar, kvistar, lavar och bark. Det är omsorgsfullt byggt, placeras ganska nära marken, tätt intill en gran, -björk eller tallstam och fodras med näver och fjädrar från olika sorters hönsfåglar som ripa, orre och tjäder. Den ses ibland plocka upp fjädrar som först placeras i barkspringor i träden, för att senare användas till bobygget.

Honan lägger 3-5 ägg som är smutsvita med grönaktig anstrykning, tecknade med grå- och grönbruna fläckar. Ruvningen pågår i cirka 20 dagar. Båda könen matar ungarna i runt 20-24 dygn, under denna tid är fåglarna väldigt diskreta för att undgå upptäckt av boet.  Kråka, korp och nötskrika är de främsta orsakerna till en misslyckad häckning, men även ekorre. Lavskrikan är allätare och dess diet består till större delen av bär (mest blåbär), samt mindre däggdjur, insekter, fågelungar, och svamp, beroende på tillfälle och tillgång. Syns ibland vid något dött villebråd som björn eller varg lämnat efer sig. Från och med juli tills den första snön faller, hamstrar lavskrikorna mat som den placerar på många olika ställen inför vintern. En lavskrika kan hålla reda på ca 5000 olika förråd Födan samlas in individuellt och så gott som alla lavskrikor använder sig av sina egna förråd. Av samtliga matbitar som har samlats in av en lavskrika äts cirka 90 %, vilket kräver en otrolig minneskapacitet.

Under högvintern sänker lavskrikan sin kroppstemperatur för att spara energi, och är mycket inaktiv.

Lavskrikesafari 20 oktober.

I lördags drog hustrun och jag iväg till Gränsland, för att på söndagen tillsammans med en fågelguide vara ute i Gästrikeskogarna för att titta på Lavskrikor. Har länge velat träffa dessa sociala fåglar, med stor spänning i ett hällande dagsregn åkte vi på småvägar genom Gysinge vidare mot Sandviken och Åshammar till Jägarstugan där vi skulle sova.

Ett stort timmer hus, 9 våningssängar med en stor eldstad i mitten.

Det brann i spisen när vi kom fram, varmt och skönt inne, råkallt och blöt ute, vi lade ut liggunderlag på de hårda sängarna, vi skulle åter sova på hårt underlag och i sovsäck, spännande hur skulle våra nu äldre kroppar reagera, en natt på detta sätt. Vi eldade ordentligt under eftermiddagen, fotogenlamporna de enda vi hade som lyste upp lite i det stora rummet. Här fann det inge el.

Vi fick trevligt sällskap av ett par från Norrbo i Hälsingland (där brukar vi vara på auktion), med två härliga småkillar, de installerade sig snabbt för det skulle serveras kolbullar, denna härliga Hälsingerätt, med lingonsylt smakar det utmärkt när vi satt ute, under tak med det ihållande regnet och den strida strömmen som en härlig ljudkuliss i den nu svarta natten. Trevlig samvaro, där det pratades om olika naturupplevelser och att det troligtvis skulle bli uppehållsväder imorgon när vi skulle ut i skogen för få träffa Lavskrikor och förhoppningsvis kunna få fina bilder. Det blev någon timmes läsning i ficklampans skumma sken, innan jag kröp ner i sovsäckens sköna värme.

Uppstigning det kändes i kroppen att vi legat på alltför hårt underlag, dåligt med sömn stelt och ont lite överallt, vad gör det, nu när vi skall ut i skogen för att spana på lavskrikor. Brasan är redan tänd, tack Stefan för det, idag uppehåll men grått och fuktigt kändes som regn, kan bli svårt att fotografera idag om det inte ljusnar. Vi mötte upp vår guide klockan 9, åkte någon mil norrut, in på en liten grusväg, spänningen steg. Vi hann inte mer än stanna bilarna så kom det 4 Lavskrikor tyst inflygande mot oss.

Hustrun laddade falukorv på en pinne och hoppades på att få besök av en lavskrika. Fullt så sociala var inte just dessa individer.

Härlig upplevelse att på så nära håll och utan att behöva gömma sig eller vara tyst, här gick det bra att prata och röra sig fritt. Gick att göra en liten brasa bara några meter ifrån matplatsen som laddades med falukorv, och formfranska.

Hona, hane ser likadana ut, i sina färger väl anpassade för att leva i dessa marker. I detta revir fanns 2 vuxna och 2 årsungar, ungarna nu lika stora som sina föräldrar, ungarna föds tidigt på året. Paret bygger ett bo i en tät gran tidigt på året, när det fortfarande är snö och kallt här uppe i Gästrikeskogen. Så här års hämtar Lavskrikorna mat och flyger iväg för att gömma det i olika gömmor, för att ha till vintern, det finns alltså bröd, falukorv och annat undangömt överallt i reviret.

Fantastiskt, magiskt och underbart att se in i dessa varma och intelligenta ögon.

Naturligtvis fanns det fler fåglar som försåg sig med mat, der blir alltid ”spill” som småfåglarna fyller sina magar och lagrar ökar på fettlagret inför vintern.
Vi fick vara med att ringmärka en av ungarna, till det återkommer jag med text och bild i nästa inlägg.

Fjällvandring Ammarnäs – Hemavan etapp 6

Viterskalsstugan – Hemavan

Ja då vaknar vi till den sista dagen på vår vandring, det har varit köldgrader under natten, vilket gör att det tidigt på morgonen är halt på stenar och spångar. Halt på väg till dasset, gäller att inte ha bråttom när ”inspirationen” sätter till.
Det känns tråkigt att detta skall bli den sista dagen på vår fantastiska vandring, den här etappen skall enligt alla tips bli den lättaste med slät vandring och mycket ner på slutet till Hemavan.  Vi har alltså 10 kilometer lätt vandring framför oss och ingen brådska, det blir många stopp med kameran för att hinna dokumentera sista etappen.

Så här års är det naturligtvis inte mycket som blommar, det finns några få som fortfarande står emot vinden och köldgraderna, häftigt med alla blåklockor.

Jag upplever inte att det är plant utan det går uppför ordentlig länge innan det bär ner mot Hemavan, inte alls som beskrivningar jag läst inför vandringen. Men nu gör det inget eftersom jag vill dra ut på den här dagen så länge som möjligt, hustrun och jag släpper iväg kamraterna som vill hålla högre fart.

Vi tar det nu väldigt lugnt, har ingen brådska försöker ta in allt det vackra för att ha det kvar i själen när mörkret och kylan kommer till storstaden där vi skall tillbringa höst och vinter. Minneskortet fylls nu av enorma utsikter, färger, snötäckta fjäll, sjöar, stenar och vandringsmärken, röda kryss för vinterled och stenrösen för sommarleden.

Sista kilometrarna ner mot Hemavan väljer vi den lite längre men inte så branta vägen för att spara våra knän. Här blir det magiska färger när vi kommer ner genom björkskogen, skönt  att kamerans batterier har klarat av vandringen utan att kunna laddas och att minneskortet har räckt till.

Stort tack till mina vandringkamrater, min tåliga underbara hustru som följde med på denna för mig härliga vandring, tack till alla som ser till att göra Kungsleden framkomlig, broar och spångar. Den här delen av leden, den senaste delen av Kungsleden upplever jag som väldigt omväxlande och förhållandevis lättvandrat. Stort, stort tack till STF och alla dessa underbara, trevliga stugvärdar ni är enorma med ert engagemang och kunnande utan er skulle vi inte kunnat ta oss runt så här års.

Efter en natt på vandrarhemmet i Hemavan, har vi tid att se oss omkring i byn som har ett väldigt fint Naturum, visar bl.a en film om björn som verkligen är sevärd. Tre av oss åker Lapplandspilen, en bussresa på 14 timmar tillbaka till storstan, med dess stress och jagande. Två av kamraterna, en som inte ännu är pensionär tar flyget för att vinna tid och komma fortare till ”ekonomiska planer”. Bussresan är ett trevligt sätt att ta sig tillbaka i varje fall så länge det är ljust, när mörkret döljer naturens skiftningar så är det bara att försöka sluta ögonen och tänka tillbaka på dessa fantastiska fjälldygn som jag har fått uppleva tillsammans med mina härliga kamrater och underbara hustru.

Fjällvandring Ammarnäs – Hemavan etapp 5

Syterstugan – Viterskalsstugan

Titta kamrater det är solen som skiner solen, fantastiskt vilken morgon, otroligt vilken väderförändring.

Dagens etapp till Viterskalsstugan 12 kilometer, blev 13,2 kilometer, det är överlag så att det är längre än vad som anges på skyltar och i böcker om Kungsledvandringar. En dag som den här spelar det ingen roll, det är så här det skall vara när vandringen i fjällvärlden är som allra bäst. En stigning på 260 meter känns nu inte så besvärlig, solen skiner och hjärnan har klart för sig vad som nu gäller och har ställt in sig på vandring, benen känns bra, musklerna har fått sitt några dagar och är nu beredda.

Vi går iväg som vanligt vid 9-tiden, börjar med en stigning i det härliga vädret. Vandrar på i ett snabbare tempo än igår, det blir många fler stopp för att fotografera och njuta av utsikten, färgerna och det vackra landskapet.

Vi ser de snöklädda bergen i fjärran, vet att vi skall vandra mellan dessa höga berg. Syterskalet ligger framför oss, innan vi når det blir det en första rast med kaffe.

Blev väldigt fascinerad av de fina formerna och färgskalan på många stenar och klippblock. om det kunde vara något för en fotoutställning i framtiden, skulle vara kul att göra ett projekt av den tanken, måste då naturligtvis åter upp i fjällvärlden, en härlig tanke.

Ungefär halvvägs ligger en raststuga som blev vårt mål för lunchpausen, därefter följde den underbara vandringen på bra underlag och med nästan ingen vind och sol mellan de två snöklädda bergen. Detta är fjällvandringens härligaste stunder, en dag som skulle kunna få hålla på länge, svårt att se sig mätt på den storslagna naturen.

Lite strörenar har vi sett utefter vandringen, slakten gjordes under förra veckan men det går fortfarande några kvar. Vi närmade oss så sakteliga vår sista stuga på denna vandring, en sista natt i STF-stuga och imorgon sista vandringsdagen, till slutmålet Hemavan.

Vi har inte sett några fåglar eller djur förutom nyss nämnda renar, så den uppstoppade fjällripan som finns i Viterskalsstugan får bli bilden på fågel för denna gång.
Här ägnades någon timme till vedsågning, för att veden skulle räcka att värma upp ett ganska kallt kök/allrum, i denna stuga fanns det gasoluppvärmning i sovrummen.

Angarn 16 oktober

Idag har jag varit runt Angarsjöängen för första gången sen jag kom hem från Hälsingland. Fortsatte arbetet med att byta ut de gamla numren på holkarna till nya som syns bättre.

En  kall förmiddag med en kylig sydvästlig vind, 7 grader några gluggar bland molnen, ingen nederbörd. Vilket naturen tacksamt tar emot, det är ett överflöd av vatten i naturen nu efter allt regnande.

Visst jag hade äggmacka med, gott tyckte fler än jag. Måste ha luktat gott eller så är dom bara nyfikna, snälla är korna som finns runt sjöängen.

Solen kom fram mer och mer, värmen steg några grader, efter att ha gått runt i Skesta hage med nya nummer så vandrade jag runt sjöängen.

En blöt vandring det har kommit ordentligt med regn, det klafsade överallt svårt att hitta torr mark att gå på. Prövade idag att använda mina snölås, när det är så här kletigt så fungerar dom alldeles utmärkt ett bra sätt att slippa skita ner byxbenen.

På våren blir det ofta och mycket bilder på lövsprickningen, de små underbara ”musöron” som gärna fångas i motljus, ger ett hopp om ljuset och värmen, sagolikt vackert. Nu är hösten här, då blir det en överkonsumtion av vackra löv, höstens färger hamnar i väldigt hög grad på minneskortet.

Det skymmer på tidigt så här års, synd att dagarna blir kortare och kortare, innan jag nådde bilen för att åka hem till min kära hustru så brann det till i horisonten, det får bli det starka minnet från dagen runt sjöängen, hade inte ”tuben” med, det blev inte några fågelfynd idag.

Jag är liten och gör vad jag vill, sa kalven, tro mig jag hörde.