Björkby-Kyrkviken 8 januari

Björkby-Kyrkviken, Vallentuna efter en natts snö som så fint ligger kvar på träden.

Nollgradigt och helt vindstilla, skön promenad i lugnt tempo.

En perfekt dag för att göra snöskulptur.

Björktrastarna tar en lång och stillsam paus med fin utsikt.

Nötväckan letar föda.

Vid kyrkan mötte jag en av de fasaner som brukar hålla till där. De brukar snabbt förflytta sig men idag så hann jag med att få en bild på denna så färgglada individ.

Som vanligt så ville inte koltrast vara med på bild, lyfte snabbt och försvann till ett närbeläget träd.

Kråkorna verkade ha en samling, de satt tysta spanande ner över sjön.

Kajorna kan utan tvekan sägas vara Vallentunas kommunfågel, de samlas i stora flockar runt centrum.

Avslutar promenaden med den alltid så fina blåmesen,

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

Björkby-Kyrkviken 2 januari

Björkby-Kyrkviken ett naturreservat nära Vallentuna centrum, ett omtyckt och välbesökt område. I dag denna mycket gråa januaridag gick hustrun och jag en tur för att få frisk luft och se vad vi kunde hitta för fåglar i området.

Väldigt snabbt innan vi kommit in i reservatet kunde vi räkna till 12 sidensvansar.

För fotografen är sidensvansen ett besvärligt objekt då de oftast sitter väldigt högt upp så det blir nästan alltid bilder underifrån. Sidensvansarna häckar i de nordliga delarna av landet men under vintern kan stora flockar dra söder ut på jakt efter rönnbär.

Blåmesarna är stationära hela året, syns ofta vid fågelmatningarna framför allt när det blir kallt.

I dag är det flera plusgrader, då hittar de föda bland annat i enbuskar.

Steglitsen är troligtvis vår färgrikaste fågel som har blivit vanligare i vårt område och kan stanna kvar hela vinter.

Steglitsens favoritföda är ståndare av tistlar och kardborre, men ses även den vid vinterns matningar.

Domherre en art som mer och mer närmar sig bebyggelsen, ses ofta parvis eller i smärre rätt glesa flockar.

Koltrast framröstad till Sveriges nationalfågel, milda vintrar stannar den gärna kvar.

Koltrasten hörs tidigt på våren, sjunger från någon taknock eller tv-antenn eller någon trädtopp. Hannen svart med på sommaren en gul näbb, honan lite mer brun.

Tallbit, precis som sidensvansen kommer den norrifrån för att på vintern söka efter fram för allt rönnbär. Den har funnits här i området ca: fjorton dagar i en större flock på ungefär 20 individer, nu är de mesta bären uppätna idag fanns det fyra kvar som smaskade på de sista rönnbären.

Tallbiten kallas i folkmun för dumsnut eftersom den är fullständigt orädd för oss, i Vallentuna har det varit 4 stycken på rönnarna vid stora parkeringen där det passerar både bilar och människor.

Tallbit Vallentuna 26 december

Tallbit en norrlandsfågel som lever långt upp i norr, gärna i äldre orörd barrskog med björkinslag och bärris.

Lever diskret och tillbakadragen under häckningen, men under vintertid helt orädd drar iväg i stora flockar i jakt på rönnbär.

Nu finns ett tjugotal i Vallentuna området runt kvarnen där det nu finns väldigt gott om rönnbär. En trevlig fågel att fotografera då chansen att komma nära är stor. Tallbiten har inget vidare ”bordsskick” när den frossar på djupfrysta rönnbär.

Förutom rönnbär består födan av frön, knopp och skott av gran, björk, blåbär och lingon.

I folkmun förr kallad dumsnut med anledning av att den är så orädd

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

Hedblåvinge Hälsingland 5 augusti

Fjärilar har jag ofta svårt att ”arta” det är ofta väldigt små skillnader, någon liten prick på undersidan som skiljer. Efter att noga tittat i fjärilsböcker så bör detta vara en hedblåvinge (Plebejus idas), vilket är Sveriges mest utbredda blåvinge som förekommer i hela landet norrut till nordligaste Lappland. Den kan förväxlas med ljungblåvinge (Plebejus argus).

Den har ett vingspann på 21-28 millimeter. Flygtiden varar från slutet av juni till slutet av augusti, främst i juli. Hedblåvingar påträffas på alla slags magra öppna marker, ibland tillsammans med ljungblåvingar. Syns även på fjällhedar och i yttersta skärgården. Den är en av få dagfjärilsarter som är bofast på Gotska Sandön.

Äggen läggs utspridda ett och ett och övervintrar. Larverna har en nära relation med myror som ömt vårdar den och sällan lämnar dem obevakade. De välkamouflerade larvernas tillhåll avslöjas främst genom myrornas närvaro.

Larven är ljusgul med smal, men distinkt gulvit sidolinje, mörkare grön rygglinje kantad av otydligare ljusa linjer samt med dubbla, otydliga ljusare snedstreck på sidoryggen. Huvudet är grönt.

Fakta hämtat från Nationalnyckeln dagfjärilar.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Smalbock Hälsingland 24 juli

Smalbocken tillhör långhorningar, som är slanka skalbaggar med långa ben och mycket långa antenner. De är framme under dagen och flyger i solsken, ofta till blommor för att söka pollen.

Smalbocken Alosterna tabacicolor är 6-9 mm lång med långa antenner.

Den är allmän över hela landet, juni-juli, trivs bra på flockblomstriga växter.

Larven lever i död ganska fuktig ved, men förpuppar sig i mycket torr ved eller i bark, särskilt av ek och avenbok men också i hassel, björk, tall och gran.

Långhorningar (Cerambycidae) är en familj i insektsordningen skalbaggar som omfattar cirka 35 000 arter. I Norden finns 128 arter varav 118 har påträffats i Sverige.1842

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Hedblåvinge Hälsingland 15 juli

På en av ”våra” hjortronmyrar hittar jag ofta gott om hedblåvingar, en ganska liten (vingspann 21-28 mm) blåvinge. Den finns allmänt i hela Norden förutom i Danmark där den har minskar i antal. Längst upp i landet (Norrbotten) förekommer underarten lapponica, hedblåvingens latinska namn Plebejus idas.

Här kan man tydligt se skillnaden mellan könen, hannen något mindre och helt igenom blå, honan betydligt mörkare och med bruna toner samt större (ögon) på vingarna.

Även på undersidan syns en tydlig skillnad, honan här till höger är mörkare i tonen.

Här blev det ingen parning, tydligen något som inte stämde, eller så kanske ett förspel vad vet jag.

Fjärilen larver lever i symbios med olika arter av skogsmyra som erbjuder skydd i utbyte mot en sockerhaltig lösning.

Hannen flög snabbt vidare och lämnade honan kvar.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Ullbagge Hälsingland 12 juli

Bärande på två hinkar vatten kände jag något som kröp på handen, ställde ner hinkarna och fick en för mig ny insekt. En vacker guldfärgad kropp med ganska långa antenner.

Efter lagt ut frågan på nätet kom svaret som vanligt väldigt fort från alla fantastiska experter som svarar på en amatörs fråga.

Det visade sig att det är en Ullbagge (Lagria hirta) som är en skalbagge i familjen svartbaggar. Den täta ljusa behåringen dess gulbruna täckvingar är ett karakteristiskt kännetecken för arten.

Ullbaggen är mellan 7-10 millimeter.

Den ses från slutet av maj till i slutet av juli, ses ofta på blommande örter och buskar.

I slutet av juli söker sig skalbaggen ner till markskiktet. Honorna lägger då ägg i markskiktet vilka kläcks efter omkring åtta dygn (enligt uppgifter från Tyskland, 1961). Larvens föda är förmultnande växtdelar. Efter att ha övervintrat förpuppar sig larven på försommaren följande år och en ny generation fullbildade skalbaggar kommer sedan fram.

(Fakta Wikipedia)

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Natt och dag 19 juni

Hans-Georg Wallentinus har gett mig följande information om växten natt och dag, eller svensk soldat som den ofta kallas.

Det syftar på karolinernas uniformer som var blå och gula. Namnet ”natt och dag” kommer sig av att den adliga ätten Natt och dag har gult och blått i sin sköld.
Ett mer neutralt namn på arten är väl lundkovall. Den är östlig i Sverige och är vanligast i östra delen av Uppland, gärna där det är lite mer kalk i marken än det normala.
Som kuriositet: den blå färgen i karolineruniformen kom från växten vejde, som växer längs Östersjökusten. Det är den enda svenska växt som ger blå färg.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Strimlus 18 juni

Strimlus, Graphosoma lineatum det latinska namnet, det är ingen lus utan tillhör familjen bärfisar i ordningen halvvingar, skinnbagge. Strimlusen är Södermanlands landskapsinsekt. Den ca 7 millimeter bred och 10-12 millimeter bred, strimlusen finns numera i stora delar av sydöstra och södra Sverige som utgör nordgränsen för artens utbredning i Europa.

Strimlössen övervintrar som adulter i markskiktet och brukar visa sig på näringsväxterna i början av juni månad. Efter parningen, som ofta är en utdragen process under många timmar, och äggläggning dör så småningom de vuxna djuren. Som alla skinnbaggar har de ofullständig förvandling, vilket innebär att puppstadium saknas. Äggen kläcks och de små nymferna, som liknar de vuxna djuren, ömsar successivt skinn. Efter fem sådana tillväxtstadier utgör de en ny sensommarpopulation av adulta djur. Nymferna är brunaktiga med gula teckningar och djuren blir även i sitt avslutande vuxenstadium litet brunare än den klart svartröda teckningen hos försommarpopulationen. Strimlössens klara teckning i rött och svart under försommaren utgör en signal till fåglar och andra insektsätare att strimlusen är giftig och inte bör ätas. Även för oss människor upplevs den som illaluktande, och strimlusen hör till den grupp skinnbaggar som i vardagligt tal brukar kallas för ”bärfisar”, familjen Pentatomidae.

Strimlössen är lättast att upptäcka då solen skiner. Vid mulet väder kryper de oftast ner mot markskiktet. De kan vid lämplig väderlek ta till vingarna och uppsöka nya lokaler. Varma somrar med många soltimmar innebär att strimlössen är fullvuxna i början av augusti. Kalla och regniga somrar kan slå ut delar av populationen, som aldrig hinner nå sitt vuxenstadium.

Fakta Wikipedia

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©

 

 

Blåmes 17 juni

Ur ett minimalt hål i det gamla trädet flög en blåmes snabbt iväg vilket gjorde att jag stannade för att se om det verkligen kunde vara ett bo.

Redan efter någon minut kom en tillbaka med en stor larv i näbben.

Ett skrovmål till ungarna, innehållande mycket näring och protein.

Trångt men det gick bra att komma in, undrar hur det får plats med ungar i det som verkar ett så litet bo. Det måste ändå vara gott om plats med tanke på att blåmesar kan få flera ungar.

In med mat ut med ”bajspåsar” set måste hållas rent även i ett fågelbo.

© © © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © © ©