Raps 14 november

På ”fågelåkern” i Angarssjöängen där det är sått solrosor, oljerättika och vårvete finns det även en hel del raps, vind och insekter som har varit fröspridare.

I Kina är blommorna en uppskattat grönsak, dock tydligen ganska smaklösa men vackert gula.

I allmänhet är det själva fröna som är den viktigaste livsmedelsråvaran.

Raps- och rybsfrön (nära släkting) har påträffats i gravar från bronsåldern.

Raps är världens i storleksordning tredje oljeväxt (efter sojabönor och oljepalm) och odlas i tempererade områden i samtliga världsdelar.

Raps producerar nektar och pollen och är attraktiva för insekter som födosöker i blommorna.


Blommorna är till viss del självsterila, men kan gynnas av korspollinering. Pollinering sker via gravitation, vind och insekter, insektspollinering kan öka skörden.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Annonser

Alfågel 11 november

Alfågel vid Angarnssjöängen tillhör inte vanligheten, i går kunde Björn observera ett exemplar den tredje observationen någonsin vid Angarn. 1985 var första obsen, 2004 kom nästa och så denna som var kvar idag när jag hade möjlighet att åka dit. Den borde egentligen ligga ute vid havet så här års tillsammans med en stor mängd andra alfåglar, men något gör att den landat här, kanske för att det är gott om föda och vill fylla på fettlagret.

Trevligt att få ett nytt Angarnskryss.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Strömstare 8 november

Strömstaren med latinska namnet Cinclus cinclus vilket var namnet hos Aristoteles var namnet på en liten fågel som levde vid vattnet, är en mina favoriter. Den har kallats vattenstare, fors-sparre,  och forskarl, alla dessa namn stämmer bra in på denna spektakulära fågel. Bilderna är tagna på en av de två individer som nu finns i en lokal på norra Djurgården.

Den lever vid strömmande vatten i de flesta svenska landskapen, men den är endast vanlig som häckfågel längs fjällkedjan och i de västra delarna av Dalarna och Värmland.

Strömstaren föda består av vattenlevande insekter och andra vattenlevande djur.

Strömstaren simmar med hjälp av vingarna och kan gå på botten för att hitta föda.

Strömstaren är en fågel som stannar i landet men i oktober-november flyttar den till södra Sverige, återkommer till häckningsplatserna i mars-april. Sången hörs ofta mitt under vintern och är en lugnt framförd ramsa av lågmälda toner. Dessa är ganska skrovliga och gnisslande. Locklätet är kort och strävt.

Fler namn på strömstaren, strömkalle (Västmanland), strömpräst, strömsparv, vattensvala, romorre (Hälsingland), forskung (Bohuslän) och strömskata (Närke).

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Nynäshamn 3 november

Med lite fantasi kan jag se en skulptur signerad Picasso, visst det behövs ganska mycket fantasi men ändå. En bergvägg utefter Ringvägen i Nynäshamns finns den i alla fall.

Vi tog tåg, tunnelbana och pendeltåg till hustrun födelsestad, en resa från Vallentuna på ca: 2 timmar, ett ödsligt Stockholms City mötte oss vid halv tio.

Efter att ätit en god värmande fisksoppa på hembygdsgården tog vi promenaden runt Ringvägen där vi kunde njuta av den alltid speciella havshorisonten.

Ett kaffestopp blev det efter halva vägen, innan dess hade vi hunnit med tre minkar som sprang bland alla stenar.

En gav sig ut i vattnet, duktig simmare visade det sig.

Ganska ofta när jag ser hur träd, växter behöver lite jord, näring för att växa i det fria, blir jag förvånad då det vi planterar med dyr köpejord väl gödslat inte växer speciellt bra.

Bergväggarna vi passerade bildar många olika formationer och ger fantasin sitt lystmäte.

En sista glimt ut mot havet innan vi drog oss upp mot stadens centrum.

Avslutade vistelsen med ett traditionellt besök på kyrkogården där hustruns föräldrar har sin grav.

Tillbaka hemma i Vallentuna efter 9 timmars tripp.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Fnöskticka 31 oktober

I den kyliga vinden tog jag mig in i skogen för att som jag hoppades få ”kryssa” trädkryparen som saknas på min höstlista från Angarn. En behaglig vandring i denna årstid tysta natur, ingen trädkrypare ville visa upp sig. Marken består av en vacker matta av höstens alla löv, på en liggande gammal björk växte en stor fnöskticka, på en intill stående gammal björk kom det fram flera ”småtickor”.

Fnösktickans fruktkroppar har i äldre tider haft stor ekonomisk betydelse som råvara till fnöske. Första gången som fnöske nämns (och då i samband med eldslagning) är i en bok av romaren Plinus den äldre som levde år 79 – 23 F. Kr. Att det använts länge i Norden bevisas av att man hittat fnöske och fnösktickor i utgrävningar från stenåldern.

Fnösktickan var förr i tiden en verklig nyttoväxt som man förutom att plocka hem från skogen odlade med stor framgång. I Sverige planterade man gärna lövträd nära gårdar och byar, bland annat oxel, som ger extra stora tickor. I Danmark planterade man bok på fuktiga ställen, och när plantan vuxit i några år, böjde man ned toppen i marken och förankrade den. På detta sätt fick man bågar som växte sig grova, och när det var dags att skörda tickorna behövde man ingen stege.


Fnöske har huvudsakligen tre användningsområden: eldslagning, sjukvård och kläder.
För att göra upp eld slog man gnistor med till exempel stål och flinta. Gnistorna samlades upp av fnöske så att detta började glöda. Därefter höll man näver eller annat brännbart material mot fnösket och blåste på glöden. Det brinnande näverstycket överfördes sedan till den riktiga brasan. För att göra fnösket mera eldfängt kunde man dränka in det i en salpeterlösning och sedan låta det torka. Detta kallades luttrat fnöske.


I den samiska folkmedicinen har fnöske använts i en magisk medicinkur. Man antände små stycken av fnöske och placerade de glödande styckena på bölder eller på de ställen där man hade ont. Detta kallades att bränna tunder. Man kunde också bränna tunder utanför kroppen, på en sten eller ett träd. Fnöske har också använts på sår som blodstillande medel. Genom kapillärkraften sögs blodplasma upp i det torra fnösket, och då koagulerade de röda blodkropparna fortare. Fnöske såldes på apoteken under namnet Fungus chirurgorum.

De sämskskinnsliknande sjoken av fnöske har använts till kläder. På Livrustkammaren i Stockholm finns en rock och en mössa gjorda av fnöske.
Fnösktickan kan användas till att färga garn. På ullgarn betat med vinsten och tennsalt ger den en guldbrun färg.
Inuti angripna träd bildas ibland långa vita mycelhudar, som brinner lika långsamt som fnöske. Dessa har använts i stället för stubintråd.
Fnösktickan kan också ge material till allehanda småslöjd.

Tänk vad människor för i tiden hittade användning av saker i naturen, dessutom så är det vackra juveler.

All fakta hämtade från Naturhistoriska riksmuseets hemsida.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Gammal ek 27 oktober

Det, sägs att en ek växer i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år. Den här eken som finns i Tärnans skogsområde i Vallentuna, är någonstans på de 300 sista åren.

Ek (Quercus robur) kallas även skogsek,, vanlig ek, sommarek och stjälkek är ett lövträd som tillhör familjen bokväxter. Ekar kan bli åtminstone 1000 är gamla.

Ekollon sprids främst av djur, särskilt nötskrikan är känd för att transportera ekollon flera hundra meter och gömma ekollonet i marken för att sedan, ofta tidigt vår, återvända och konsumera det. Alla ekollon hittas inte igen, och de som gömts i ljusöppna miljöer gror ofta och bildar nya plantor då eken växer bra i öppna miljöer.

Vid mycket hög ålder börjar trädet att murkna inifrån och bli ihåligt, till gagna för många smådjur och insekter. Den murkna veden, s.k. mulm kan uppgå till flera hundra liter på riktigt stora träd. Mer än 500 arter av insekter är direkt beroende av den murkna veden i gamla ekar. Ihåligheten ger den olägenheten att det blir omöjligt att exakt åldersbestämma riktigt gamla träd med den enkla metoden att räkna årsringar.

Under flera hundra år tillhörde alla ekar i Sverige kronan, eftersom virket användes till skeppsbyggnad, mest till krigsfartyg för den svenska flottan. Även Gustav Vasa beordrade plantering av ekar för framtida behov för skeppsbyggnad.

Det var belagt med stränga straff för gemene man att hugga ner eller skada ekar, även plantor hade samma skydd.. Det åtgick cirka 2000 ekar för att bygga ett större skepp, och tillräckligt tillgång och närhet till skeppsvarven blev tidigt ett uppmärksammat problem. Enligt kungligt plakat den 4 augusti 1608 var straffet vid olovlig avverkning första gången 40 daler, andra gången 80 daler och vid tredje gången förlust av livet. Detta är ett av skälen till att så många ekar som är flera hundra år har fått stå orörda i Sverige.

Så sent som 1832 påbörjades en plantage av ekar på Visingsö med samma ändamål att säkra virkestillgången till framtida krigsfartyg. På Visingsö planterades inom tio år totalt
c:a 300 000 ekar, varav en stor del av beståndet finns kvar än i dag. Efterfrågan på de stora mängder virke för skeppsbyggnad upphörde nämligen efter hand när skeppsvarven började använda järn och senare stål till fartygen fram mot slutet av 1800-talet.

Ekplantagen som idag upptar en areal på cirka 360 hektar förvaltas av Statens fastighetsverk.

Det finns många motiv att hitta på en 900 år ek.

All fakta hämtat från Wikipedia

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

In i vassen 25 oktober

I bland känns det hopplöst, inget kul att fotografera, inspirationen är på noll trots det fantastiska höstvädret med alla färgkombinationer i löven. Känns som om alla löv redan är plåtade lite som att nu vänta på vintern, snökristaller, isformationer och vita vidder. Men så tog jag några kliv ut i  vassen, blöt om fötterna men vad  görs inte för konsten  och lyckan att hitta lite nya spännande motiv, här följer vad jag hittade i den trånga, gungande vassviken. Håll till godo.

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©