Silverstreckad pärlemorfjäril (Argynnis paphia) en art i släktet pärlomorfjärilar.
6158
De första uppträder i början av juli, och sedan flyger de fram till slutet av augusti. Den håller till på ängsmarker och i skogsgläntor och skogsbryn.
Det är lätt att känna igen den silverstreckade pärlemorfjärilen genom att titta på undersidan av bakvingen. Silverstrecken på grön botten är karaktäristiska för arten.
Arten har en generation per år. Äggen läggs på ett träd eller en stubbe i omedelbar närhet till violer. De kläcks efter cirka 2 veckor. Strax därefter gör larven sig i ordning för övervintring, och vaknar nästa vår. Larven äter då av violerna tills den förpuppas i mitten av juni. Efter 2 till 4 veckor kommer den vuxna fjärilen ut ur puppan.
Den vuxna fjärilen (imagon) får mat från lind, rubusar och kärrtistel. Larverna lever på flera olika violarter, till exempel buskviol, skogsviol och luktviol.
Arten förekommer i södra och mellersta Sverige upp till Ångermanland och är tämligen allmän. Bilderna är tagna i norra Hälsingland, där det har varit mycket vanliga denna sommar.
Grön bärfis (Palomena prasina) tillhör familjen bärfisar och är utbredd över större delen av Europa, samt i tempererade delar av Asien och norra Afrika. I Sverige norrut till Ångermanland, är allmän och ofta talrik.
Den gröna bärfisen är enfärgat grön på över- och undersidan. Blir på hösten och vintern brunfärgad och efter övervintringen åter gröna.
Den förekommer på örter, buskar och lövträd i både torrare och fuktigare miljöer. De yngre larverna suger på blad och knoppar. Äldre larver och vuxna djur främst på mognande frön och frukter.
De vuxna djuren övervintrar på torra skyddande platser bland löv, under buskar, i skogsbryn och häckar. De kommer fram i maj. Parning och äggläggning sker i maj-juni. Larven förekommer i juni-oktober och den nya generationen blir fullbildade från slutet av juli.
Korsspindel (Araneus diadematus) är en spindelart i familjen hjulspindlar.
Honorna, som är större än hanarna, kan bli upp till 18 mm långa och bakkroppens bredd brukar vara drygt hälften av kroppslängden. Dess grundfärg varierar kraftigt mellan olika individer, från ljust gul eller brunröd till mörkgrå. Korsspindlarna har dock alltid flera vita prickar på bakkroppen som formar ett kors, där av namnet. Den saknar luktsinne och har dålig hörsel.
Korsspindeln är mycket vanlig i hela landet, trivs på ängsmark, skogsmark kan ofta ses på husväggar.
Korsspindlarna är kända som skickliga nätbyggare och honorna kan spinna upp till en halv meter stora nät, ofta i trädgårdar eller ute i skogen. I nätet fastnar insekter och korsspindeln förlamar sina byten med gift när de sitter fast i nätet.
Parningsritualen är lång och invecklad, för att hannen ska kunna närma sig honan utan att hon misstar honom för ett byte. Det händer att hanen inte överlever parningen, utan blir dödad och uppäten av honan. Anmärkningsvärt är att honans äggantal ökas efter att hon har ätit upp hanen. Parningen sker oftast i augusti – september. Efter att honan lagt sina ägg dör hon. Äggen kläcks nästföljande vår.
Korsspindeln har ett mycket svagare gift än en geting. För människor ger ett bett lätt klåda och en svullnad som ett myggstick. Besvären går över inom en timme.
(Cetonia aurata), eller guldsmed är en skalbagge i underfamiljen guldbaggar.
Den är mellan 14 och 20 millimeter lång. Den äter nektar och ses ofta på blommor. Guldbaggen flyger ofta i solsken. Till skillnad från andra skalbaggar kan den flyga utan att lyfta på och sära på täckvingarna. Det beror på att täckvingarnas kant på yttersidan nära basen är försedd med en utskärning, genom vilken flygvingarna kan fällas ut.
Variationen inom arten visar sig i att det även finns individer som kan vara mer eller mindre guldfärgade, ha en bronsfärgad glans, eller vara mörkare grönblå eller närmast blåvioletta. Huvudet är litet och antennerna är ganska korta, böjda och har solfjäderformade antennklubbor.
I Sverige är den vanlig upp till Jämtland.
Guldbaggen genomgår fullständig förvandling med de fyra utvecklingsstadierna ägg, larv, puppa och imago. Livscykeln är tvåårig och den största delen av levnadstiden tillbringas som larv, som fullbildad skalbagge lever den bara i några veckor. Larven lever i håligheter i murket trä där det samlas mulm eller i jorden. Dess föda är olika multnade växtdelar, påträffas därför även ofta i komposthögar, där den gör nytta som nedbrytare. Efter en övervintring förpuppar den sig i juni eller juli. De fullbildade skalbaggarna kommer fram till våren, i april eller maj (beroende på skillnader i klimatet i olika delar av utbredningsområdet). Guldbaggarna ses ofta sittande på blommor och kan hittas i trädgårdar. De flyger i soligt väder
En larv som jag bara tidigare sett på bilder i diverse insektsböcker, trodde aldrig jag skulle få se den i naturen. Den är svår att hitta då den ser ut och sitter på ett blad, men jag hade den stora turen att en dag i slutet av juli upptäcka ett exemplar utefter en skogsbilväg i norra Hälsingland.
Av denna spektakulära larv blir det en stor nattfjäril, den är nattaktiv och flyger från april – juli.
Cerura vinula är det latinska namnet, och tillhör familjen tandspinnare.
Den är vanlig i hela Sverige förutom i fjälltrakterna.
Larven ser redan från födseln egendomlig ut med sin gaffel på bakändan. Från början är den mörkbrun och liknar mest en snigel. Vid varje hudömsning får den en alltmer utbredd grön färg. När larven blir störd skjuter den ut en röd tråd ur vartdera stjärtsprötet. Samtidigt sväller partiet bakom huvudet upp och visar de falska ögonen, ett par svartbruna fläckar. Den kan dessutom spruta ut en skarp, myrsyrehaltig vätska som bränner. Detta utgör skyddsmekanismer mot larven fiender.
Vad kan det vara för and som dyker i dagvattendammen i Visinge (Täby)?
En rödhuvud dykand kom snabbt upp med föda.
Rödhuvad dykand är en sällsynt gäst i Sverige, så det är kul att den här individen valt att rasta så nära Vallentuna och en plats där det är lätt att få den på bild.
För mig är det första gången som jag sett rödhuvad dykand. (ett livskryss)
Latinskt namn; Cryocopus martius – vilket betyder ungefär, ”Den som träget arbetar med träd”. Samt namnet på en helig fågel i Rom som var tillägnad krigsguden Mars. Spillkråkan har fått sitt svenska namn av att hon spiller träspån omkring sig när hon hackar ut sitt bo ur en trädstam. Namnet är känt från 1700-talet men är säkert äldre än så.
Spillkråkan vår största hackspett, häckar i hela landet med undantag för fjällen med omgivande björkskogsregioner. Föredrar sin häckning i högstammig skog, både barr-, och lövskog. Väljer ofta en reslig tall eller asp som boträd. På relativt hög höjd, mellan fem till tio meter, hackar spillkråkan ut sitt bohål. Ingångsöppningen är oval och bokammaren ofta över en halv meter, ibland upp till en meter djup. Arbetet med att hacka ut barnkammaren kan ta upp till en månad, och båda föräldrarna hjälps åt. Ofta hackas ett nytt bohål upp varje år.
Spillkråkan lever till stor del på myror, men även andra insekter och skalbaggar.
Kullen består av tre till sex ägg som läggs i slutet av april eller början av maj. De ruvas av båda föräldrarna och efter endast tolv till fjorton dagar kläcks äggen. Förvånansvärt kort tid för en så stor fågel. Under den första veckan värms ungarna nästan ständigt, men skulle de lämnas ensamma i boet packar de ihop sig som en ”värmepyramid”, d.v.s. att de sitter på sina fötter och lutar sig mot varandra. Formationen hjälper dessutom ungarna att hålla upp sina tunga huvuden till dess föräldrarna kommer med mat. Ungarna matas med föda som stöts upp av föräldrarna.
Spillkråkan har också begåvats med en mängd andra namn, tallhackare, svartspett, spelkråka, hålkråka och regnkricka för man trodde att det skulle bli regn när hon flög över skogen och ropade ”kricka kricka”. Ett annat namn var Gertrudsfågeln. En sägen berättar att Vår Herre bad om bröd i en torparstuga, men vägrades detta av torparhustrun, som hette Gertrud. Till straff förvandlades hon då till en fågel, som måste söka sin föda mellan barken och trädet och endast dricka vid regnväder. Hon flög ut genom skorstenen, och endast hennes hjässa förblev röd – kvinnan hade burit en röd hätta.
Det svenska beståndet av spillkråkor beräknas till 20.000 till 30.000 par. Under vintern stannar som regel de äldre spillkråkorna vid boplatsen medan ungfåglarna kan ge sig iväg på längre strövtåg.
Olivgrön guldbagge (Protaetia cuprea metallica) är en skalbagge i underfamiljen guldbaggar i familjen bladhorningar. Den blir 14–23 millimeter lång, till skillnad från andra skalbaggar kan den flyga utan att fälla upp täckvingarna, tack vare en bågformad utskärning bakom skuldran. Arten liknar närmast gräsgrön guldbagge. Den finns i hela Sverige.
Den kan ofta ses sommartid på blommor då den äter frömjöl och blommans kronblad. Äggen läggs ofta i myrstackar där larven lever av förmultnande stackmaterial. Larven utsöndrar en vätska som gör att myrorna lämnar den ifred.
I vår blommande vita rosbuske trivs många arter nu när blommorna precis slagit ut. Här hittade jag denna mätarlarv låg på ett blad rak som en pinne, alldeles orörlig, efter en stund började den förflyta sig mellan olika blad.
Mätare, Geometridae är en familj av fjärilar
Det finns omkring 2 000 släkten och 26 000 arter av mätare i världen.
Mätarna har mestadels en spenslig kropp beklädd med tilltryckta fjäll, sällan hårig, sugrör och palper är oftast väl utbildade samt smala, vanligen fjällbeklädda ben. Vingarna är stora och mycket tunna och är oftast plattliggande i vila, de främre vingarna är snett bakåtriktade och sträcker bakvingarna. Flera släkten har vinglösa eller nästan vinglösa honor.
Mätarnas larver är smala, utan behåring och har endast två bukfötter. Larvernas speciella krypstil, att sträcka fram kroppen, böja den uppåt i en båge och flytta bakbenen fram mot bröstfötterna, har gett fjärilarna dess namn, då de ser ut att mäta sig fram. Många arter sträcker stelt ut sig från sin värdväxt då de hotas för att likna en kvist.
I Sverige förekommer 322 arter och ytterligare 12 arter är tillfälligt funna. Av dessa hör 192 arter till underfamiljen Larentiinae, 88 arter till Ennominae, 41 arter till Sterrhinae 11 arter till Geometrinae och 2 arter till Archiearinae.
De största svenska arterna, exempelvis större eklavmätare, har ett vingspann på upp till 65 mm
naturenochjag.wordpress.com 