skogsskira

I dag kom en ung nötskrika fram från skogen, ungdomligt oblyg brydde den sig inte så mycket om en närgången fotograf. En vuxen nötskrika är betydligt skyggare och flyger iväg väldigt snabbt.

Nötskrikans latinska namn Garrulus glandarius – vilket betyder, sladdrande, ätandes ollon.

Dialektalt har nötskrikan haft flera olika namn exempelvis på Gotland där den kallats aidskräika eller aldskreika. På fornnordiska betyder ”aldin” generellt trädfrukt medan det på fornsvenska innebar ollon. På samma sätt kallades den i Blekinge för akarnaskrika där ”akarn” på blekingskt bygdemål betyder ollon. Den har också bara kallats ollonskrika. I Östergötland har den kallats kornskrika och i Skåne för skogskata. I delar av Norrland har den kallats rågskrika och lokalt har den även kallats pärskira, ”pärskrika” och skogsskira.

I Ljusdalsområdet kallas nötskrikan för potatisskrika. Då man ser den är man övertygad om att de ska ge tur.

I folktron i vissa delar av Sverige ansågs nötskrikan vara en lyckobringade fågel, som exempelvis kunde ge god jaktlycka. I andra delar av landet var den däremot en olycksfågel och där ansågs det att om man stötte på en nötskrika när man var på väg någonstans i ett ärende så var det bäst att vända om.

Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Corvus glandarius.

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. Nötskrikan är Sveriges talrikaste kråkfågel.

Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32-37 cm, vingspannet 54-58 cm. Den väger ungefär 170 gram. De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.

Vanligast är ett högljutt skränande läte, (räk, räk) som används som varnings- och lockläte. Nötskrikan har också ett jamande läte som liknar ormvråkens och kan härma andra fåglar, särskilt duvhöken. Dessutom har den en lågmäld sång.

Nötskrikan Garrulus glandarius lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd, ofta gran, 2-10 meter över marken. Det består av grenar och strån som invändigt fodras med rötter, mossa och liknande material. Äggen 5-8 stycken kläcks efter 16-19 dagar. Båda könen matar ungarna, och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Ungarna är kvar i boet i 19 till 20 dagar. Nötskrikan lägger bara en kull om året.

Födan är väldigt varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, med mera. På hösten hamstrar de föda som de senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon. Norr om ekens utbredningsområde är dess vinterföda inte lika bra känd. Bland annat hamstrar den spillsäd, frön, frukt och talg. Där deras vinterområden möts förekommer det att nötskrikan i mindre utsträckning parasiterar på den föda som lavskrikor hamstrar.

Dialektalt har nötskrikan haft flera olika namn exempelvis på Gotland där den kallats aidskräika eller aldskreika. På fornnordiska betyder ”aldin” generellt trädfrukt medan det på fornsvenska innebar ollon. På samma sätt kallades den i Blekinge för akarnaskrika där ”akarn” på blekingskt bygdemål betyder ollon. Den har också bara kallats ollonskrika. I Östergötland har den kallats kornskrika och i Skåne för skogskata. I delar av Norrland har den kallats rågskrika och lokalt har den även kallats pärskira och skogsskira.

(faktatexten om ön och fyren är hämtad från Wikipedia.)

Etikettarkiv: skogsskira

Nötskrika 6 augusti

Nötskrika