Nötskrika

Okt13

Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Corvus glandarius.

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. Nötskrikan är Sveriges talrikaste kråkfågel.

Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32-37 cm, vingspannet 54-58 cm. Den väger ungefär 170 gram. De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.

Vanligast är ett högljutt skränande läte, (räk, räk) som används som varnings- och lockläte. Nötskrikan har också ett jamande läte som liknar ormvråkens och kan härma andra fåglar, särskilt duvhöken. Dessutom har den en lågmäld sång.

Nötskrikan Garrulus glandarius lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd, ofta gran, 2-10 meter över marken. Det består av grenar och strån som invändigt fodras med rötter, mossa och liknande material. Äggen 5-8 stycken kläcks efter 16-19 dagar. Båda könen matar ungarna, och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Ungarna är kvar i boet i 19 till 20 dagar. Nötskrikan lägger bara en kull om året.

Födan är väldigt varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, med mera. På hösten hamstrar de föda som de senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon. Norr om ekens utbredningsområde är dess vinterföda inte lika bra känd. Bland annat hamstrar den spillsäd, frön, frukt och talg. Där deras vinterområden möts förekommer det att nötskrikan i mindre utsträckning parasiterar på den föda som lavskrikor hamstrar.

Dialektalt har nötskrikan haft flera olika namn exempelvis på Gotland där den kallats aidskräika eller aldskreika. På fornnordiska betyder ”aldin” generellt trädfrukt medan det på fornsvenska innebar ollon. På samma sätt kallades den i Blekinge för akarnaskrika där ”akarn” på blekingskt bygdemål betyder ollon. Den har också bara kallats ollonskrika. I Östergötland har den kallats kornskrika och i Skåne för skogskata. I delar av Norrland har den kallats rågskrika och lokalt har den även kallats pärskira och skogsskira.

(faktatexten om ön och fyren är hämtad från Wikipedia.)

Hökuggla 7 februari

Feb7

Efter misslyckandet igår med att hitta Hökugglan som varit på plats i Tärnanområdet den sista tiden, gjorde jag ett nytt försök idag. Betydligt tidigare på dagen och med en nästan blå himmel och 5-6 plusgrader. Vandrade de dryga 2 kilometrarna, satte mig för att vänta, klockan visade 09:52. Tänkte jag ger Hökugglan två timmar, solen sken och nästan ingen vind alltså väldigt skönt. Efter bara någon minut så satt Hökugglan där på taket.

Spanade, putsade sig och verkade totalt obekymrad i solen. Efter en halvtimme slog den plötsligt ner i gräset och försvann. Gick långsamt fram mot platsen där den slagit ner.

Hökugglan låg stilla verkade inte märka av min närvaro förrän kamerans ljud verkade irriterande. Tittade snabbt upp för att se vad det var för okänt ljud.

Plötsligt tröttnade på fotografen som störde i måltiden, lyfte på snabba, lite tung vingar med sitt byte i klorna.

Mycket nöjd med att få se det hela på plats, kändes det bra med en kopp varmt kaffe, trodde inte att jag skulle få se den igen, den hade dragit in skogen för att fortsätta äta.

Efter en dryg kvart kom den tillbaka, såg den högst uppe i ett träd inte så långt bort. Gick närmare för att få något bättre bilder, den reagerade inte på mitt närmande satt där och spanade ut över ängarna efter mer föda i form av gnagare.

Det blev ett fint, spännande möte med en av de ugglor som är delvis dagaktiva.

Fysingen 6 februari

Feb6

Så äntligen har jag kunnat kryssa Ägretthäger, den har gäckat mig ett flertal gånger. Bland annat på Öland sökte jag den utan resultat trots att den fanns i närheten. Men idag vid sjön Fysingen såg jag den vid två tillfällen lyfta upp från vassen.

Great Egret är det engelska namnet på denna stiliga helt vita Häger, nästan lika stor som den betydligt vanligare Gråhägern.

Ägretthägern är en ovanlig fågel här i februari månad, de flesta övervintrar i Medelhavsområdet eller Afrika. Vad som gör att någon enstaka individ stannar här i kylan kan man bara spekulera i.

Födan består av fisk, vatteninsekter längs åar eller sankmarker. Dess latinska namn är Casmerodius albus.

Trevligt med ett livskryss, det piggar alltid upp i väntan på att våren ska infinna sig. I väntan på att ”Ägretten” skulle göra sig synlig så sågs Gärdsmyg, Sothöna, Gräsänder, Gråhäger och två Havsörnar.

Angarn 30 april

Maj2

421

En tur vid Angarnssjöängen den sista dagen i april, denna gång utan tubkikare men med kameran. Det är svårt att ha bägge med då blir det oftast inga bilder, jag måste bestämma innan jag ger mig ut vad som gäller. Björkarna slår ut mer för varje dag och snart kommer den tid då det är svårare att skåda fågel i lövverket. Vid Midsommarberget kunde jag med hjälp av Stefan hitta och fotografera en Grönsångare.

För mig blev det inte bara ett första kryss i Angarn utan ett ”livskryss” vilket alltid känns trevligt.

Målet idag var att kunna fotografera den alltid pigga och härligt solgula Gulärlan som nu funnits vid Angarn några dagar, för övrigt lite tidigare än vanligt.

En kort väntan vid Lundbydiket så fann jag två exemplar som hade stolparna som utgångspunkt för jakten på insekter.

Stannade ett par timmar vid diket det brukar vara en bra plats att ”hänga” det kan ge fina upplevelser. Vid Sjöängen finns det ett kanske två häckande par av Brun kärrhök som ofta smyger efter vasskanten, kommer ofta med näbben full av bomaterial. Eller högt glidande säkert spanande efter föda.

En Gråhäger kommer lugnt inflygande med en vild skrikande och jagande Skrattmås efter sig.

Liten mobbar stor, inte så vanligt bland oss människor, men här gäller det att försvara revir och familj.

Ett annat mål för dagen, Stenskvätta en ganska orädd och därmed hyggligt lätt att få bilder på. Vid Byksberget brukar det varje år finnas ett par, så även detta år.

De uppehåller sig som namnet anger gärna vid stenpartier och ses ofta spatsera öppet och därmed lättskådade på stenar.

Vid Byksberget skymd av gräset ser jag en som jag tror Brushane men det är svårt att se skymt som den är, ganska snart lyfter den med snabba vingslag och drar iväg. Några snabba flygbilder och så är den borta, blev osäker när jag kom hem för att gå igenom bilderna var det en Brushane ? Kunde inte riktigt artbestämma genom att titta i fågelguiden, sände bilder till Stefan för att få det bekräftat och visst det var en ståtlig Brushane som jag lyckats fånga i flykten inte riktigt skarpa men ändå.

På vattnet börjar nu det nya livet för många små grågäss, simmar än så länge mellan föräldrarna som skyddar sina små.

Tofsvipa en vacker fågel med många skiftande färger som man först upplever med kamerans eller tubkikarens hjälp för att komma nära och med rätt belysning framträder alla fantastiska färger.

Backarna är nu fyllda av vitsippor, en ögonfröjd.

Avslutar med en bild på en Gulärla som vet var gränsen går.

Sångsvanar april 2015

Apr15

Där Alsjöån rinner ut i Storsjön är det öppet vatten, här ligger ett par Sångsvanar i det av solen glittrande vattnet. Ser ut att njuta av stunden.

Även ett par knipor simmar lugnt och fridfult omkring.

Det börjar med ett ivrigt trumpetande först på avstånd men det närmar sig och det kommer ytterligare två Sångsvanar till den fridfulla öppna viken.

Till en början verkar allt lugnt, efter en stund blir det en del käbbel mellan det som jag tror är de två hannarna. En flyr upp på isen för att hålla på lite avstånd.

Tillbaka ner i vattnet börjar jagandet, väldigt aggressiva attacker följer.

Ganska snabbt är det över och det är lika bra att flyga till en något mer gästvänlig vik med öppet vatten.

Efter bortjagandet av en rival följer en romantisk ”svanedans”, här ska det inte få komma någon annan vitvingad charmör med gul näbb.

Vallentuna 16 december

Dec16

8 dagar till julafton, det är grönt och snöfritt i Vallentuna. Någon minusgrad i morse, en klen sol såg till att det blev en skön dag. Ikväll regnar det ordentligt och med ett par plusgrader.

Fyllde frön vid matningen, mest Grönfinkar, Blåmesar och Talgoxar.

Ett stort antal Björktrastar for fortfarande runt, troligtvis över femtio exemplar.

Det har länge varit två skator på plats, troligtvis ett par för de har varit stationerade där en länge tid, idag kom en tredje för att troligtvis söka föda. Den blev brutalt iväg jagad av de två som verkar ha området som ett revir. Idag var den första Nötväckan vid fröstationen. Det ser ut att precis som förra året bli gott om Grönfinkar.

Det är inte någon julstämning med den snöfria marken, men, men det är några dagar kvar så det hinner bli kallare och lite snö, vi får se.

En sak är dock säker att fåglarna trivs nog bra med den varma snöfria december.

Vallentuna 4 december

Dec4

En härlig dag, runt nollstrecket med en skön lysande sol. Idag har det varit lika många soltimmar som i hela november, 5 timmar sol på en månad i november. I morse steg solen sakta upp med en alldeles bedårande röd himmel, har sedan dess varit klart lysande hela dagen.

Var vid matningen för som jag trodde fylla på mer frön till fåglarna, men det finns tydligen fortfarande gott om föda i buskarna och skogen. Behövde inte fylla på några frön idag, klarar sig bra till på lördag då jag tänker dit igen.

På vägen till matningen en stor flock Gråsiskor som sökte föda högt upp i träden, säkert ett fyrtiotal troligt fler. I ett träd vid matningen satt två stycken i solen, tillräckligt nära för att kunna få bilder.

Tyvärr lovar SMHI att molnen kommer in under natten med gråväder i morgon, skönt att jag haft tillfälle att vara ute och njuta av dagens ljus.

Slutet av augusti 2014

Sep1

Fortfarande är Sädesärlan kvar, far fram och tillbaka på gräsmattan. Det är snart tid för den att flytta söderut.

Hustrun och jag har lämnat paradiset och våra fåglar för att vara i Vallentuna under en vecka, sedan bär det åter upp till stugan.

Jag fyllde upp ordentligt vid matningen och hoppas att det skall räcka ett tag, dock inte hela veckan. Det finns fortfarande föda att hitta i skogen, vi får se hur lång tid det tar för dem att komma tillbaka när vi fyller på med solrosfrö och andra godsaker.

Två Talltitor har varit trogna gäster under hela augusti.

Tofsmesen som också är två exemplar är efter Nötväckan den minst rädda, sitter ofta kvar i det längsta när någon av oss går förbi.

Bergfinken är den som kommit till matningen senast, väntar på att det kommer många fler det brukar vara den vanligaste arten under hösten. Än så länge är det två individer på plats.

Grönfinkar är det i stort antal.

Bofinkarna är talrikast för närvarande och har varit det väldigt länge. De sista dagarna har det varit besök av två Nötskrikor, brukar också det vara en vanlig art under hösten.

Fjärilen får symbolisera att det fortfarande finns ”sommarliv” i vår natur.

Sädesärla juni 2014

Jun24

Sädesärlan ständigt springande och vippande tillhör sommarens trevliga aktörer på gräsmattor och dikesrenar.

Sädesärlan heter på engelska White/Pied Wagtail, det latinska namnet är Motacilla alba. Sädesärlan är vad man kallar en datumfågel som nästan alltid kommer samma datum efter att ha övervintrat i Mellersta Östern och nordöstra Afrika.

Sädesärlan är en löpsnabb liten ”rackare” som på snabba ben ilar omkring efter föda.

Enligt Fågelguiden så är kännetecken; slank och gracil med lång, smal svart och vit stjärt som fågeln hela tiden vippar med.

Födan består av olika insekter som Sädesärlan letar efter på marken.

Bygger boet i stenar, under tegelpannor, i ventiler, vedtrave, stenröse och i holkar som är ganska öppna.

Blåmes

Mar4

Blåmesens latinska namn Cyanistes caeruleus, en av mina absoluta favoriter som förgyller även det mörkaste vinterdagar. Ses ofta vid fågelborden runt om i hela landet.

Längd 10-12 cm, häckar i skogsmark, helst i lövskog eller blandskog i parker och trädgårdar. Boet i trädhål eller holk.

Blåmesen är en stanfågel eller partiell flyttfågel. Detta innebär att delar av populationen flyttar kortare sträckor, i genomsnitt 80 kilometer från häckningsområdet, säsongsvis medan andra delar av populationen stannar kvar kring häckningsområdet. De individer som genomför dessa flyttningar flyger inte mer än en mil om dagen. Honor deltar oftare i flyttningen, dessutom övervägande yngre och socialt lägre stående fåglar. Blåmesen har också invasionstendenser då olika många individer av populationen flyttar olika år.

Blåmesens födobeteende liknar i princip det hos dess nära släktingar. Under häckningsperioden och särskilt under uppfödningen av ungarna dominerar animalisk näring, framför allt olika insekter och spindlar. På höst- och vinterhalvåret tilltar betydelsen av vegetabilisk föda. Vid födosöket är blåmesen skickligare än alla nära besläktade mesar. Den kan då klamra sig fast vid de yttersta bladen och grenarna, men hänger oftare upp och ned och använder fötterna som verktyg på många olika sätt. Den korta näbben är särskilt lämpad för att hamra och klyva samt dra fram små föremål.

Efter häckningssäsongen upplöses par- och familjeförbunden så småningom. På höst och vinter ansluter sig blåmesar till större, oftast blandade grupper, som förutom andra mesar även kan bestå av nötväckor, trädkrypare eller kungsfåglar. Ibland bildas så kallade meståg med många individer som tillsammans söker föda.

Vid gynnsamma födokällor, i synnerhet vid foderstationer, kan det förekomma konflikter mellan arter. I detta sammanhang är blåmesen ofta dominant även gentemot större fåglar, i motsats till konflikter vid häckningshålor. Över huvud taget förfogar blåmesar över en mycket stor potential för aggression i förhållande till deras storlek. Bland blåmesarna finns en utpräglad hierarki, i vilken enskilda hanar dominerar. Rangpositionerna inses ögonblickligen av artfränder. Fåglar som är bofasta inom ett revir dominerar över inflyttade och genomresande.