Björkby-Kyrkviken 2 januari

Björkby-Kyrkviken ett naturreservat nära Vallentuna centrum, ett omtyckt och välbesökt område. I dag denna mycket gråa januaridag gick hustrun och jag en tur för att få frisk luft och se vad vi kunde hitta för fåglar i området.

Väldigt snabbt innan vi kommit in i reservatet kunde vi räkna till 12 sidensvansar.

För fotografen är sidensvansen ett besvärligt objekt då de oftast sitter väldigt högt upp så det blir nästan alltid bilder underifrån. Sidensvansarna häckar i de nordliga delarna av landet men under vintern kan stora flockar dra söder ut på jakt efter rönnbär.

Blåmesarna är stationära hela året, syns ofta vid fågelmatningarna framför allt när det blir kallt.

I dag är det flera plusgrader, då hittar de föda bland annat i enbuskar.

Steglitsen är troligtvis vår färgrikaste fågel som har blivit vanligare i vårt område och kan stanna kvar hela vinter.

Steglitsens favoritföda är ståndare av tistlar och kardborre, men ses även den vid vinterns matningar.

Domherre en art som mer och mer närmar sig bebyggelsen, ses ofta parvis eller i smärre rätt glesa flockar.

Koltrast framröstad till Sveriges nationalfågel, milda vintrar stannar den gärna kvar.

Koltrasten hörs tidigt på våren, sjunger från någon taknock eller tv-antenn eller någon trädtopp. Hannen svart med på sommaren en gul näbb, honan lite mer brun.

Tallbit, precis som sidensvansen kommer den norrifrån för att på vintern söka efter fram för allt rönnbär. Den har funnits här i området ca: fjorton dagar i en större flock på ungefär 20 individer, nu är de mesta bären uppätna idag fanns det fyra kvar som smaskade på de sista rönnbären.

Tallbiten kallas i folkmun för dumsnut eftersom den är fullständigt orädd för oss, i Vallentuna har det varit 4 stycken på rönnarna vid stora parkeringen där det passerar både bilar och människor.

Sidensvansar

Okt21

Bällstaberg i Vallentuna har idag invaderads av 700-1000 Sidensvansar.

Det blev en magisk upplevelse att stå med alla Sidensvansar som flög omkring i stora grupper, slogs sig ner tillfälligt i trädtoppar för att snabbt lyfta och flyga runt runt.

Hade naturligtvis hoppats på att de skulle slå sig ner på bra fotoavstånd men under tiden jag var på plats, men flockarna uppträdde väldigt rastlöst.

Hoppas på morgondagen att det blir möjlighet till närmare bilder. Det blev en mäktig upplevelse något åt Hitchcokvarning (filmen fåglarna)

Sidensvans februari 2015

Feb4

Bohemian Waxving är Sidensvansens engelska namn, på latin är det Bombycilla garrulus.

Under vintermånaderna drar vissa år stora skaror söderut, ses då ofta äta enbär och rönnbär.

Vintertid kan de äta frostbitna och delvis jästa rönnbär, kan då bli regelrätt berusade och flygoförmögna. Tydligen har de i motdrag utvecklad en effektiv lever, (bättre än människans) att döma av hur snabbt den återhämtar sig.

Sidensvansen häckar barrskogsbältet i nordliga delar av landet, äldre barrskog på fuktig, mossig mark.

Boet skålformat på en gren, ofta i tall högt upp. Sidensvansen är en häckande flyttfågel, men exemplar kan ses vintertid.

Storlek ungefär som en stare, kompakt byggd med tjock hals och stort huvud. Den är omisskännlig med stor hjässtofs i kombination med rödbeige färg. svart haklapp svart smal ögonmask, gult och vit mönster på vingen samt gul stjärtspets.

Vallentuna 3 februari 2015

Feb3

Snön ligger tungt och vackert på träden, någon minusgrad vindstilla. Det har snöat till och från nu i tre dagar, plogbilarna jobbar dygnet runt.

En tur till fågelmatningen för att fylla på fröautomaterna och samtidigt rensa bort isbildningen som blivit i och med att det varit tö och sedan fryst.

Lite bättre aktivitet vid matningen, beror säkert på snön som lagt sig ordentligt på träden. Svårare att hitta föda i snötyngda träd.

I björken kunde jag räkna in 23 Sidensvansar, stilla en stund sedan ivrigt sökandes mat fram för allt i enarna där de gröna enbären ger bra energi.

Sidensvansen är en mycket vacker fågel med många färgskiftningar, inte speciellt skygg, gick att komma ganska nära.

Enligt SMHI skall det bli lite kallare några dagar, så vi får njuta ett tag till med den vita snön som lyser upp så fint.

Ett dygn på Landsort februari 2013

Feb28

I söndags tog hustrun och jag båten från Ankarudden, Töro till Landsort/Öja, vi hade bokat en natt på vandrarhemmet. En vacker morgon med klarblå himmel, en närmast vårlik känsla, där solen värmde gott i en frisk ostlig vind.

Framme bjöds vi på kaffe och ostmacka av föreståndaren för vandrarhemmet, gott och trevligt. Ställde in väskor med mat och dryck, lite extrakläder innan vi begav oss ut med kamera, kikare och tuben för att upptäcka denna långsmala ö. På båten hade jag träffar en fågelskådare som i stort sett varje helg besökte ön och dess fågelstation, han berättade att det uppehölls sig en sånglärka där under vinter, ett ovanligt inslag som jag borde leta upp. Men först ut mot södra udden för att njuta av havet, vågornas musik, solen och de av is beklädda skären.

Fyren söder om udden, ett tillhåll för ett 50-tal Storskarv, den kanske mest hatade fågeln vi har i området.

Ön ungefär 4 kilometer lång, med en väg som sträcker sig från norr till söder, nu en behaglig vandring på av solens värme mjuk snö. Förbi fågelstationen och norrut gick vi och njöt i en strålande värmande sol.

Ungefär halvvägs efter att ha passerat en stenlabyrint och en gammal pestkyrkogård finns på vänster sida denna stenskulptur, som är rest till minnet av överlotsen Albert Holm som såg till att vägen mellan lotsstationerna i norr och söder skulle ha en vägförbindelse. Startade från söder, kom ungefär halvvägs, här ristade han i berget ”hit kom jag, nu får andra ta över”.

Vid norra udden spanade vi i tuben in två Havsörnar som cirklade över några småöar säkert på jakt efter någon Knipa eller Vigg som lämnat flocken och därmed blir ett lätt byte. Alltid kul att se dessa stora, stora fåglar som majestätiskt glider fram med vindarna hjälp.

Vi hade bestämt att se solen gå ner vid horisonten, nu när solen fanns på plats utan moln som skymde. Vid södra udden riktade vi våra blickar och kameror mot väster för att skåda en underbar solnedgång.

Efter denna naturupplevelse i en kall ostlig vind blev det en lagom varm bastu och aldrig smakar väl en öl bättre än där. Dagen bjöd på mycket frisk luft, sol och motion, det kändes i ansiktet så där härligt skönt att krypa ner mellan lakanen för att sova gott.

Vaknade till en mulen, dimmig morgon, snabbt ut för att kunna fånga soluppgången, nu orkade solen inte igenom riktigt.

Vinden något svagare ostlig vind, solen försökte komma fram under dagen, bröt igenom korta stunder då det verkligen knistrade över havet.

Fågelspaningen gick bra med flera fina upplevelser, naturligtvis kul att vi fann Sånglärkan efter en del sökande.

Sidensvansar och Björktrastarna ställde villigt upp för fotografering.

Entitan besökte ivrigt fröautomaten vid fågelstationen.

Båtresan tillbaka mot Torö gick i dimmans täcken, tur att det finns gott om radar och andra hjälpmedel men viktigast att det är skeppare med rutin från dessa farvatten

Jag tog naturligtvis en mängd bilder under dygnet på Landsort, kan inte visa alla här, men är du intresserad så finns bilderna på www.roffeandersson.se fliken Landsort till vänster på sidan, välkommen att titta på min hemsida.

För intresserade så kommer här en lista över fågelobservationerna på Landsort; Storskarv, Björktrast, Talgoxe, Blåmes, Koltrast, Grönfink, Sidensvans, Havstrut, Entita, Knölsvan, Havsörn, Storskrake, Brunsiska, Pilfink, Gråtrut, Gulsparv, Ejder, Gråsiska, Alfågel, Rödhake, Sånglärka, Knipa och Vigg.
23 arter blev det till slut.

Kungsörnspaning 20 januari 2013

Jan20

Åter en fin vinterdag, idag med rimligare kyla, 6-8 minusgrader på morgonen.
Hustrun och jag värmde soppa, fyllde mattermosen, kaffe i en annan termos, varsin dubbelmacka. Vi åkte iväg på Kungsörnspaning.

Norrut mot Uppsala, genom Märsta vidare på små vintriga vägar, Uppsalaslätten knistrade i solen, några rådjur syntes efter vägen. Vi letade oss fram med inte alltför bra kartor utskrivna på datorn, så kom vi fram . Vi var på väg att vända om för det kändes som om vi ändå kommit fel, där i en kurva stod de med tubkikare spanande ut över slätten. Härligt vi hade kommit rätt, snabbt ur bilen för att fråga om de sätt Kungsörn, inte ännu men det finns minst en i närheten. Efter bara några minuter fick jag in den i kikaren, på långt håll.

Alla var överrens om att det var en Kungsörn, kul då hade vi i alla fall sett den, om än på långt håll men det räknas.

Hustrun och jag vandrade iväg upp i skogen där det hade rapporterads Hökuggla, brukade sitta i grantopparna en bit upp efter en något upptrampad stig. Solen värmde skönt, utsikten inte att klaga på. Hökugglan syntes inte till troligen mätt och satt någonstans för att smälta maten, behövde inte sitta synlig för att spana efter föda. Då från vänster kom Kungsörnen majestätiskt glidande på närmare håll över våra huvuden, så pass nära att det blev några bilder på denna vår största rovfågel. Det är inte så länge sedan Kungsörnen var utrotningshotad, nu finns det ett så pass stort antal att arten känns säkrad.

Nästa fågelupplevelse, en flock Sidensvansar högt upp i en tall, solade sig och lät sig villigt fotograferas.

Tyckte jag fått fina bilder kände mig nöjd, vi fortsatte gå för att eventuellt få en skymt av Hökugglan. Då kom hela flocken Sidensvansar ikapp oss, slog sig ner alldeles framför oss i en lämplig en. På perfekt fotoavstånd mumsade de friskt på enbär, av den anledningen kommer det nu fler bilder på Sidensvansar, går inte att låta bli.

Hem körde vi större vägar över Uppsala i ett märkligt väder, med kraftiga snöbyar med extremt dålig sikt, plötsligt bryt solen igenom och det blev helt klart. Stannade för att fylla på matningen i Björbyskogen innan vi väl hemma drack den sista glöggen, varmt och gott.