lunnefågel

Lunnefågelns vetenskapliga släktnamnet Fratercula betyder ”den lille brodern”.
I juni besökte hustrun och jag Runde en ö längs den norska västkusten, där vi bland annat fick uppleva Lunnefåglar. Det går inte annat än tycka om dessa till utseendet annorlunda fåglar.

Lunnefåglar är skickliga simmare och dykare. De flyger oftast mycket lågt och snabbt över vågorna med surrande rörelser av de korta vingarna. Lunnefåglar kan bli gamla och man har hittat individer i Skottland som är äldre än 30 år.

Lunnefågeln häckar kolonivis på gräsbevuxna branta sluttningar på öar och vid klippiga kuststräckor. De placerar sina bon i jordhålor i gångar och små hål i stenrösen intill kustklippor. När ungarna är uppfödda i augusti sker en för hela kolonin synkroniserad avfärd då föräldrarna tar sina ungar på en promenad ut ur bohålan och ner till vattnet för att före gryning ha simmat långt ut till havs. Denna avfärd sker vid olika tidpunkter beroende på vilken latitud kolonin ligger på, vilket innebär att den sker senare i norr än i söder. De unga lunnefåglarna återvänder till häckningsplatsen som tidigast två år efter att de kläckts men då bara för att studera de adulta fåglarnas förehavande. De bildar par och häckar först vid fem års ålder.

Lunnefågel har ett uppvaktningsbeteende som den delar med andra arter bland alkor och tärnor, nämligen att hanen överlämnar mat i form av småfisk till honan. Detta sker både före och under äggläggningen. Detta beteende fungerar både som ett sätt för honan att se till att hon parar sig med en duglig hane, likväl som hanen genom att föda honan ser till att äggen på detta sätt blir av god kvalitet.

Fågelns föda är små blötdjur och fiskar och ett normalt födointag för en adult fågel ligger på 100–130 gram. Vid kolonierna livnär den sig främst på tobis men även sill och skarpsill. Normalt fångas småfiskar som mäter mellan fem och tolv cm med en maximal höjd på 23 mm.

Fakta hämtat från Wikipedia

Etikettarkiv: lunnefågel

Lunnefågel, Runde 2016