kricka

Kricka (Anas crecca) tillhör gruppen simänder inom underfamiljen änder. Den kan bilda stora flockar utanför häckningssäsongen. Under häckningen förekommer den främst i skyddade våtmarker. På land är den, i jämförelse med många andra änder, ganska snabb och lättrörlig.

I Sverige häckar krickan över hela landet men är talrikast i mindre insjöar i Norrland. Den svenska populationen flyttar i september/oktober, främst till Nederländerna och Storbritannien, och återkommer vid islossningen i mars och april. I Skåne kan den räknas som en stannfågel.

Under häckningsperioden lever den främst av vattenlevande insekter, som kräftdjur och dess larver, blötdjur och maskar. Vintertid lever den istället främst vegetation som frön, vattenväxter olika sorters gräs, som starrgräs. Krikan är dagaktiv under häckningssäsongen medan den främst födosöker i skymningen eller till och med nattetid under vintern.
Parbildningen sker i vinterkvarteret och de når häckningsområdet tillsammans i början av mars. Häckningen påbörjas några veckor senare men inte förrän i maj i det nordligaste häckningsområdena.
Boet består av en fördjupning i marken som fodras med torra löv och dun, och placeras väl skyddat i tät vegetation i närheten av vatten. Hanen lämnar honan så fort hon påbörjat att lägga äggen och flyttar en längre eller kortare sträcka till specifika sjöar där han slår följe med andra hanar för att rugga. Hanarna flyttar vanligtvis separat och möter ofta sin avkomma först i vinterkvarteret. Honan lägger vanligtvis 8-11 grönaktiga och äggen ruvas i 21–23 dagar. Ungarna lämnar boet snart efter att de kläckt och tas om hand av mamman i 25–30 dagar, tills de är flygfärdiga.

Hanen har ett karakteristiskt upprepande visslande läte som hörs på våren utan uppehåll och som kan beskrivas som kriick. Det svenska namnet och det vetenskapliga namnet anses vara ljudhärmande och syfta på hanens läte om våren. Den har tidigare bland annat kallats för krickand, knikand, kräcka och kräka.

Alhagen en fågellokal i Nynäshamn, där det fanns gott om Sångsvanar. Jag gick runt mest för att leta efter den Kungsfiskare som under en period rapporterads från ”utkoppet”. Ute på det stora vattnet simmade många Knipor och några Storskrakar, gott om vatten som porlade förföriskt ner mot havet. Sångsvanar, fler familjer på olika platser jag kunde räkna till ett drygt tjugotal. Ser ut att ha svårt med balansen på hal is. Gräsänder finns som vanligt i stora mängder, jag hittade med kikarens hjälp en lite mindre and. Kunde inte bestämma mig för arten när den låg på land kunde dock konstatera att den är betydligt mindre. Stod länge, väntade att den skulle röra sig ut på vattnet. Då kunde jag konstatera att det är en Kricka (hona) vår minsta andfågel. Två familjer med Knölsvanar rastade, några fjolårsungar tränade sin flyförmåga. Utan tvekan så fanns det Bävrar inom området, här visade den vilken enorm gnagare det är. Det är inga småträd som den fäller med en fin precision, jag såg något som säkert var en bäverhydda alldeles i närheten, stannade ett tag i hopp att få se denna stora gnagare. En som för februari 2014 typisk grådag började det falla ett blöt snöblandat regn tidigt på eftermiddagen.