Nu går det inte att snacka bort hösten, den är här med fantastiska färger, löv som sakta faller till marken.
Trastarna äter av rönnbären som nu är lite övermogna.
När solen bryter igenom de lätta grå molnen spricker trädens färger ut i ett inferno av gult och rött.
En fjäder från en av de otaliga kajor som samlas runt kyrkan.
Blåmesar och Bergfinkar njuter av höstens röda bär.
Avslutningsvis en höstfärgskavalkad.
© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © ©
Viterskalsstugan – Hemavan
Ja då vaknar vi till den sista dagen på vår vandring, det har varit köldgrader under natten, vilket gör att det tidigt på morgonen är halt på stenar och spångar. Halt på väg till dasset, gäller att inte ha bråttom när ”inspirationen” sätter till.
Det känns tråkigt att detta skall bli den sista dagen på vår fantastiska vandring, den här etappen skall enligt alla tips bli den lättaste med slät vandring och mycket ner på slutet till Hemavan. Vi har alltså 10 kilometer lätt vandring framför oss och ingen brådska, det blir många stopp med kameran för att hinna dokumentera sista etappen.
Så här års är det naturligtvis inte mycket som blommar, det finns några få som fortfarande står emot vinden och köldgraderna, häftigt med alla blåklockor.
Jag upplever inte att det är plant utan det går uppför ordentlig länge innan det bär ner mot Hemavan, inte alls som beskrivningar jag läst inför vandringen. Men nu gör det inget eftersom jag vill dra ut på den här dagen så länge som möjligt, hustrun och jag släpper iväg kamraterna som vill hålla högre fart.
Vi tar det nu väldigt lugnt, har ingen brådska försöker ta in allt det vackra för att ha det kvar i själen när mörkret och kylan kommer till storstaden där vi skall tillbringa höst och vinter. Minneskortet fylls nu av enorma utsikter, färger, snötäckta fjäll, sjöar, stenar och vandringsmärken, röda kryss för vinterled och stenrösen för sommarleden.
Sista kilometrarna ner mot Hemavan väljer vi den lite längre men inte så branta vägen för att spara våra knän. Här blir det magiska färger när vi kommer ner genom björkskogen, skönt att kamerans batterier har klarat av vandringen utan att kunna laddas och att minneskortet har räckt till.
Stort tack till mina vandringkamrater, min tåliga underbara hustru som följde med på denna för mig härliga vandring, tack till alla som ser till att göra Kungsleden framkomlig, broar och spångar. Den här delen av leden, den senaste delen av Kungsleden upplever jag som väldigt omväxlande och förhållandevis lättvandrat. Stort, stort tack till STF och alla dessa underbara, trevliga stugvärdar ni är enorma med ert engagemang och kunnande utan er skulle vi inte kunnat ta oss runt så här års.
Efter en natt på vandrarhemmet i Hemavan, har vi tid att se oss omkring i byn som har ett väldigt fint Naturum, visar bl.a en film om björn som verkligen är sevärd. Tre av oss åker Lapplandspilen, en bussresa på 14 timmar tillbaka till storstan, med dess stress och jagande. Två av kamraterna, en som inte ännu är pensionär tar flyget för att vinna tid och komma fortare till ”ekonomiska planer”. Bussresan är ett trevligt sätt att ta sig tillbaka i varje fall så länge det är ljust, när mörkret döljer naturens skiftningar så är det bara att försöka sluta ögonen och tänka tillbaka på dessa fantastiska fjälldygn som jag har fått uppleva tillsammans med mina härliga kamrater och underbara hustru.
En magisk morgon på sjön, för att hämta näten, ingen fångst denna gång men en underbar naturmorgon. En spegelblank sjö med en klarblå himmel och månen hängande kvar på himlavalvet, detta är livskvalitet som jag tar med mig i själ och hjärta. Något att minnas och tänka på när novembermörkret belägrar oss.
Hösten är den mest fotogenica av alla årstiden, svårt att sluta fotografera dessa fantastiska färger som finns i ett överflöd här i södra norrlands skogar.
Trattkantareller finns det gott om, hittas en bland alla löv, så finns det som regel fler i omgivningen, ibland svårt att sätta ner fötterna utan att trampa sönder dessa små goda ”praliner”.
Hustrun är skicklig på att rensa, fast det är tråkigare än att plocka.
Nu är kantarellerna torkade (hustrun naturligtvis) och skall med till Vallentuna för att förgylla mången god mat i vinter, då vi kan tänka tillbaka på våra turer i svampskogen.
När vi åker från myren efter hjortronplockning, svamplockning eller bara varit där för att leta efter älg och björn. Så möts vi av denna fantastiska utsikt som är lika enorm varje gång. Det är en del av ”vår sjö” som syns.
Nötveckan fåglarnas ”hulligan” det är inte lätt att vara talgoxe eller blåmes när den kommer flygandes till maten. Undrar varför den oftast äter med huvudet neråt?
Tofsmesen är den mest försynta runt fröautomaten, men verkligen gullig med sin tofs.
Talgoxen den just nu vanligaste, matgladaste och orädda vid vår matning. Naturligtvis en favorit med sina fina AIK-färgerna svart, gult och vitt, det är nog bara sommargyllingen som kan konkurrera färgmässigt.
Vi har haft mycket gott om bergfinkar och bofinkar, men sista dagarna har många försvunnit, troligtvis på väg söderut. Det börjar bli tid att flytta till varmare breddgrader.
Talltitan jobbar på med att fylla förrådet inför vintern, den stannar kvar i våra skogar under vintern, det gäller att ha ett bra fettlager när kylan sätter in.
Även vi, hustrun och jag lämnar skogen och sjön i södra norrland, vårt paradis för att flytta söderut, norr om Stockholm. Båten är uppdragen, växthuset rentvättat, krukorna tvättade och inburna, vattnet avstängt, pumparna tömda, allt är iordningställt för vintern. Jag räknar med att vara här några dagar i slutet av oktober för lite fiske och pyssel med stugan men sedan är det definitivt slut för i år.
naturenochjag.wordpress.com 