Nyss hemkommen från den stora bullrande staden Berlin, åkte jag tillsammans med Angarngruppen till ön Björn i Björns skärgård. En större kontrast är svårt att hitta, här ute i havsbandet är det långa stunder bara ljudet av vinden och vågorna som hörs. Vi startade 05:30 från ett mörkt Vallentuna för att vara på plats när det började ljusna.
Från Fågelsundet kördes vi över av ortens sista fiskare Kjell som med en otrolig säkerhet undvek alla grynnor på vägen till fyrön Björn, som ligger längst ut i Björns skärgård, 5 km utanför norra spetsen av Hållnäshalvön. Detta läge gör ön till en utpräglad sträckfågellokal med flest besökande fågelskådare under september/oktober och maj.
Ett fantastiskt ljusskådespel när solen började gå upp vid horisonten.
Jag spanade till en början efter sträckande fågel ut över vattnet, Kustlabb, Tobisgrissla var nya kryss för min del. Storlom, Knipa, Sjöorre, Storskrake, Alfågel, Salskrake, Havsörn, Fiskmås, Gråtrut, Knölsvan och ett sträck med Grågås kunde jag räkna in.
På vandringen runt ön fanns det en hel del tättingar, trastar, gott om Kungsfågel i enebuskarna en som inte orkat längre och hittades död.
Fram på förmiddagen syntes en skarp molnbank, det mulnade på någon timme men sedan klarnade det upp och solen kunde värma lite grann.
För många fågelskådare blev nog dagens höjdpunkt Vikaren som lade sig en bit ut. Med största sannolikhet var där två individer, även om jag inte kunde se bägge samtidigt. De var så pass olika att det borde vara två.
Vikaren skall normalt inte befinna sig på denna breddgrad, utan den naturliga vistelsen är betydligt mer norrut. Fakta hämtat från Wikipedia; Under 1800-talet fanns det några hundratusen vikare i Östersjön och i början av 1900-talet drygt hundratusen individer. Genom jakt kom arten nästan att utrotas. Också efter införande av skyddsåtgärder minskade populationen, troligtvis på grund av miljögifter ( polyklorerade bifenyler) som förorsakade fortplantningsstörningar. Nu finns det omkring 5500 vikarsälar i havet. Beståndet ökar i Bottenviken där cirka 70 procent av alla Östersjövikare lever, längre söderut är stammen tämligen svag, delvis på grund av de milda vintrarna. Jag tog mina bilder på långt håll, en av oss smög ner på den steniga stranden för att fånga bättre bilder.
Den första bilden på denna bloggsida är fotografer med en liten kompaktkamera genom tubkikaren där av en mycket sämre bildkvalitet.
14:00 blev vi hämtade av Kjell som snyggt och prydligt satte iland oss vid bilarna för en återfärd till Vallentuna. En lång dag, med fina naturupplevelser ett stort tack till Andreas i Angarngruppen som såg till att denna utflykt blev av. Återkommer med stor sannolikhet nästa gång det blir aktuellt.
© © © — Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt — © © ©
naturenochjag.wordpress.com 