Bergfink

Bergfink, engelska namnet Brambling, latinska namnet Fringilla montifringilla.

I Sverige häckar den i Norrlands skogs- och fjälltrakter, i synnerhet i björkskogar. Man räknar med att det finns ett par miljoner fåglar i Norrland. Artens häckningsområde i Sverige sträcker sig ungefär till Dalälven om vårarna är snörika. En liten del övervintrar i sydligare delar av Sverige om tillgången på mat är tillräcklig. Där kan den ses på fågelbordet. I Skånes bokskogar vid dessa tider, kan bergfinkarna uppehålla sig i tusental, där de äter av bokollon.

Både hanen och honan blir ungefär 16 cm långa och väger ungefär 25 gram.

Dess sång är ganska monoton och för människan inte så njutbar som bofinkens. Man kan jämföra sången med grönfinkens enstaviga ”bräkande”, men med mer kraft och schwung i det. Ornitologen Erik Rosenberg såg det som en liten cirkelsåg i verksamhet.

Under vår- och höststräcket kan man se stora flockar med bergfinkar som rör sig på ett märkligt rullande sätt över stubbåkrar och fält. Rosenberg kallade det här för ”bergfinkstraktorn”, beroende på att sista ledet då och då flyger upp och tar täten.

Dess levnadssätt är mycket likt bofinkens och den uppträder också ofta tillsammans med bofinkar. Den äter framför allt frön. Den äter också insekter och deras larver, särskilt den första tiden, när den matas av föräldrarna.

Boet byggs av gräs, mossa och bark och fodras med fjäder eller hår. Det placeras i en trädklyka i gran, björk, tall eller al eller i en buske. Äggen, omkring 5-7 stycken, är 20 millimeter stora, grön- eller brunaktiga med mörkare fläckar och liknar bofinkens. Äggen ruvas i 11-12 dagar av honan. Ungarna stannar därefter i boet i 12-13 dagar. Bergfinken blir könsmogen efter 1 år och kan bli upp till 15 år gammal.

Förr har bergfinken även kallats ”norrqvinten”, ”norrkvint”, ”getare” och ”qväkaren”.

fakta Wikipedia

© © Allt material på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt  © ©

Annons